Vilken utrustning hade du packat med dig?

Jag fick en trälåda av min bonus-svärfar strax innan mobiliseringen*. Det var verktygslådan från hans tid som elektriker. Jag skrev direkt ”Norra ishavet” på locket. Nu hade jag min ishavskoffert och jag kunde börja packa. I slutändan fylldes den mest av böcker. En hel del litteratur om Polarresenärer genom tiderna och böcker som berörde vetenskap och konst. Böckerna skulle skydda mig från eventuell tristess. Nu kom jag inte i närheten av att bli uttråkad, så mycket förblev oläst.

Utöver mitt Polarbibliotek hade jag packat med akvarellfärger och akvarellblock. Med fanns även fyra mindre böcker med akvarellpapper – dessa blev mina dagböcker ombord och de visade sig bli min mest värdefulla utrustning.

Sedan hade jag min dator, kamera, en kikare, ordentliga skor, underställ och varma vantar. Som social utrustning hade jag packat med sällskapsspel. 

Kan du beskriva din arbetsplats ombord? 

Jag älskade min arbetsplats, min container på fjärde däck. För den som inte sett denna container kan det låta deppigt, att den skulle vara mörk, fuktig, kall. Men den blev min favoritplats och med sina sex fönster var den allt annat än mörk. Jag hade ett långt bord där jag kunde sprida ut mina böcker och akvarellblock och jag hade havsutsikt. Och utsikt över helikopterplattan, så jag visste alltid när Sven stack iväg med helikoptern – kanske framförallt på grund av oljudet men även eftersom mitt ena fönster blev som en tavla av brandmannen som stod stationerad utanför. 

Det var en del som hälsade på i min container, vilket jag uppskattade. Det är lätt att tro att en konstnär behöver djup koncentration. Mitt vardagsliv är dock fyllt av störningsmoment, så jag har lärt mig att snabbt växla mellan fokuserat arbete och oplanerade avbrott.

Ombord på Oden fick jag uppfinna mina egna pauser, så jag var ytterst tacksam att det vissa dagar var andra som bidrog med variation i vardagen. Vissa kom in eftersom de ville visa mig något – en knop jag behövde lära mig eller en maskin jag behövde komma och se. Eller för att de ville ge mig något – en död fågel, en glasbehållare med copepoder, en plastburk med en torkad räka. Andra kom för att sitta i min gäststol en stund, för att pratat eller bara bläddra i en av mina böcker. Någon behövde miljöombyte, en annan en lugn plats att skriva en text på.

Hur blev du mottagen som konstnär?

Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig bortkommen. Att jag snabbt fann mig till rätta har jag mycket att tacka Polars koordinator Åsa Lindgren för. Hon förstod att jag behövde bli en del av allt för att mitt uppdrag som konstnären på Oden skulle bli lyckat. Hon visade tydligt att mitt arbete var viktigt – jag behövde aldrig bevisa något och hade därmed inget behov av att rättfärdiga min närvaro, vilket inte alltid är fallet för en konstnär.

Jag var så klart den person som stack ut ombord, men jag blev även den person som obesvärat kunde röra mig mellan sekretariatets anställda, besättningen och forskarna. Inga och alla platser var mina:

Att sitta uppe på bryggan och, när det kändes okej, fråga ut kapten Mattias om de olika spakarnas funktioner.

Att bli inbjuden till maskinrummen, för att se hur felande komponenter byttes ut, hur de olika maskinerna fungerade, eller när jag för den delen fick äran att med svart färg göra den nyinstallerade startluftskompressorn till ett permanent litet maskinmonster.

Att få en plats tillsammans med besättningen i en kurs i att stoppa massiv blödning med hjälp av en tourniquet, ledd av läkaren Agneta och sjuksköterskan Elisabeth – jag övade på mig själv och på motorman Christoffer.

Att bli medbjuden ut på isen, som en assistent till en forskare när instrument behövde förflyttas, när mätningar behövde göras, eller kanske enbart för att studera deras arbete för att sedan översätta händelsen till en bild i akvarelldagboken.

Är det något möte du speciellt minns?

Jag delade däck med forskarna vid Stockholms universitet. Mot slutet av expeditionen kom värmen och med den även dimman och isbjörnarna. En dag fick alla forskare stanna kvar ombord. Det var helt enkelt för farligt att ge sig ut på isen. Detta var frustrerande för många som var ivriga att komma ut till sina mätstationer. Ett starkt minne kommer från denna, dimmans dag. Jag var på väg ut till min container på fjärde däck och mötte en sprudlande glad Paul Zieger som med ett stort leende på läpparna ropade, ”Fog, still fog!”

För mig är forskaren Paul molnmannen. Taket ovanpå Stockholms universitets containrar var belamrat av manicker. Platsen påminde lite om den excentriska vetenskapsmannens verkstad med olika hemmabyggen. Givetvis var viss utrustning exklusiv och dyr, men där fanns även instrument konstruerade av plasttrattar, metallskålar, dammsugarslangar och folieinlindade rör. 

När Paul under en rundtur berättade om maskinen som suger in moln, kändes det som magi. Dimman vällde in och den raketformade apparaten lyfte sin hatt och sög för glatta livet. Hade jag haft en serietecknares anlag skulle jag göra en seriestripp med Paul som står vid sin molnmaskin och suger in all dimma så att forskarna kan ge sig ut på isen. Jag vet givetvis att den inte funkar riktigt på det viset.

Mötet med överstyrman Mats Wirsén har också stannat kvar. Vissa personer sitter på kunskap som sitter i huvudet likväl som händerna, ja hela kroppen. Mats är en sådan människa. Han kom förbi min container på sina skyddsronder, berättade om sjöfart genom tiderna och passade även på att lära ut några yrkeshemligheter. Jag fick också uppdraget att fullborda en ögonsplits med tillhörande tagling. Ena änden av repet splitsade Mats. Andra änden behövde jag splitsa innan jag fick mönstra av. Jag satt i timmar uppe på bryggan när vi lotsades in i Adventfjorden och kämpade med ögonsplitsen. Mats skulle på sin höjd ge mig ett godkänt. Jag kämpade mot repet för mycket, var inte tillräckligt följsam. Men jag kände mig i slutändan ändå nöjd.

Vilket är ditt starkaste minne från expeditionen?

Mina starkaste minnen är kopplade till två exkursioner. Det går inte att beskriva känslan av att befinna sig ute på isen då radion sprakar till och bryggan meddelar att en isbjörn närmar sig Oden. Jag var inte ute på isen överdrivet många gånger, men två gånger fick vi avbryta arbetet på grund av detta anrop. Ena gången var jag tillräckligt nära Oden och jag kunde gå tillbaka. Andra gången fick vi evakuera med snöskotern.

Ett annat starkt minne kommer från lördagen mitt i expeditionen. Hela dagen hade ett slags skimmer av festlighet. Det var Midsommarbuffé till lunch och en trerätters finmiddag på kvällen och vädret var fantastiskt. Allt gick lite långsammare just den dagen. Men Oden rörde sig i rask takt. Forskarna Anaïs och Valtteri ville dansa efter festmåltiden och jag tyckte det lät som en strålande idé. Med Spitsbergen som fond dansade vi i timmar till finska technotoner på helikopterplattan. Det var en magisk kväll.

Vad gjorde mest intryck på dig?

Det går ju inte att förneka att isbjörnarna gjorde ett starkt intryck. Nog vet jag att de är snabba, men även då en isbjörn sprang upplevde jag rörelsen som fördröjd, som om allt skedde i slowmotion. En dag passerar vi två isbjörnar som slogs. De ställde sig på bakbenen, omfamnade varandra, bet varandra i nacken. Ibland la de sig ner, bredvid varandra. Pustade ut. Sedan var det som att de sa till varandra, att nu får det vara nog. Först lunkade den ena iväg. Sedan hasade den andra efter. Även om det borde ha sett våldsamt ut, upplevde jag allt som lekfullt, utdraget och långsamt.

Bortsett isbjörnarna är det kanske isen som gjort starkast intryck. Det är något viss med den blåturkosa färgen som blottas när Oden bryter is. Hur isflaket försvinner ner i det svarta havet och en stund senare slår genom vattenytan, med en nästan overkligt blå snittyta.

Jag har läst att ljus som passerar genom riktigt kompakt is färdats mycket längre än enbart raka vägen till ögat. Kristallerna i isen studsar iväg och träffar andra kristaller och på vägen har det röda spektrumet absorberats. Kvar blir det blå. Den arktiska isens blå. Den är något helt annat.

Hur höll du kontakt med nära och kära?

Jag hade möjlighet att ringa så ofta jag ville från Odens satellittelefon uppe på bryggan. Men jag ringde enbart hem två gånger under mina sex veckor. Jag har en man, samt två barn på åtta och tio år. Men de klarade sig alldeles utmärkt utan mig. De hittade snabbt sina egna rutiner och ansvarsområden där hemma.

Istället för att ringa hem på en telefon som hade viss fördröjning i ljud, valde jag att hitta ett kommunikationssätt som också blev en del av deras rutin på hemmaplan. Jag började skriva brev. Ett till vartdera barnet. Det blev ett väldigt fint och intimt sätt att kommunicera.

Varje kväll satt jag och skrev två utförliga brev, som beskrev det jag upplevt under dagen. På kvällen hade barnen högläsning för sin pappa. De läste upp breven och sedan satte de sig vid datorn och skrev ett brev tillbaka. Jag kunde se att min yngste son på åtta år hade suttit uppe till midnatt en skoldag. Så jag skrev tillbaka och frågade om deras pappa visste om det. Men det gjorde han inte, han låg redan och sov, förklarade han. Detta blir en kommunikation vi kan spara, till skillnad från telefonsamtal.

Fanns det några svårigheter?

Den stora svårigheten var även den mest värdefulla tillgången, att inte ha internetuppkoppling. Men just den frånvaron av kontakt med omvärlden gjorde att alla ombord blev märkligt närvarande. Vi levde i en bubbla. Den stora svårigheten var att ta sig ut ur den bubblan, att möta en överfull mailkorg och den verklighet som sociala medier existerar i. Att gå från att vara här och nu på en ytterst begränsad plats till att vara överallt och samtidigt ingenstans; att komma tillbaka till nära och kära som du varit ifrån och sedan dela med dig av upplevelser som ingen helt kan förstå eftersom gemensamma referenser saknas; att ta farväl av Oden och förstå att du aldrig kommer att göra en liknande resa igen.

Blev det som du hade tänkt dig?

Det blev bättre än jag hade kunnat föreställa mig! Men för att ändå gå in på ett exempel som skilde sig från mina föreställningar: Jag trodde att tiden skulle saktas ner och att sex veckor skulle upplevas som en lång tid. Att det skulle finnas dagar av rastlöshet och att jag skulle känna en enorm längtan efter min familj. Jag saknade givetvis min familj, men det livet blev så bortkopplat att saknaden flöt bort och jag blev på ett märkligt sätt enbart min egen. Det hade jag inte förväntat mig.

Vilket är ditt tips till nästa konstnär som deltar?

Mycket av det jag behövde hantera innan jag bordade Oden handlade om ett liv utan internet. Jag fyllde min dator med filmer, serier, poddar, musik. Jag formulerade ett automatiskt svar till mailkorgen och kollade upp så att viktiga dataprogram kunde klara sig i sex veckor utan att behöva uppdateras. Nästa konstnär kommer kanske att delta i en expedition där det går att koppla upp sig till omvärlden, så alla tips kring detta blir snabbt utdaterade. Det är nästan synd, att möjligheten att helt kopplas bort kommer att försvinna. Så ett tips skulle vara att leva som om du vore bortkopplad.

Ta med en bra kamera, för att både kunna fota och filma med. Nu för tiden är mobilkameror bra nog, men det är fascinerande att se de kameror som rutinerade forskare tar med. En medresenär sa skämtsamt att du kan se hur många expeditioner en forskare varit med på utifrån längden på objektivet. Vissa hade så långa och tunga teleobjektiv att de inte längre kunde hanteras utan dubbla stativ.

Mitt främsta tips är att hitta ett sätt som gör att du kommer in i livet ombord. Som gör att du blir involverad. För mig var dagboksakvarellerna ett sådant verktyg. Det här tipset fick jag själv av konstnären Johan Petterson, som reste med Oden 2001. Han hade en liknande strategi där han utifrån dagliga händelser gjorde karikatyrer.

Vad tog du med dig från expeditionen sett till ditt konstnärskap?

Mitt konstnärskap handlar om att vilja förstå det som inte vill ge sig till känna. Vi tror att det okända är ett problem som behöver lösas, att längtan är något som ska övervinnas. Mitt arbete blir en motaktion, ett sätt hålla fast vid ovissheten. I den processen uppstår medresenärer, ofta från andra tider.

Min första medresenär upptäckte jag 2014 vid Kultsjön i södra Lappland, han var verksam vid slutet av 1700-talet och jag kallade honom Jonas Falck. Tillsammans har vi katalogiserat ovanliga upptäckter i naturen vid Kultsjön, på Fårö och runt Norra kvarken. Inför resan med Oden trodde jag länge att Jonas Falck skulle göra mig sällskap, men jag insåg till slut att ett liv ombord på en forskningsbåt inte skulle passa hans personlighet. Jag kunde inte med gott samvete tvinga med honom. Eller, egentligen har jag inte den makten, dyker han upp så dyker han upp. Jonas Falck tar trots allt inget fysiskt utrymme, så hans rörelsemönster är flexibelt. Istället var det en annan medresenär som uppenbarade sig. Denna medresenär håller fortfarande på att anta form, men jag kallar honom Jon (Joanna) Brand.

Jag har i Jon Brands sällskap börjat bekanta mig med öar som ännu ligger långt nere i djupet. Under resan med Oden studerade jag havsbottnens topografi och lät de högsta topparna bli framtidens öar. Arbetet är ännu i sin linda, men redan nu har några teckningarna av undervattnets öar visats i en utställning på galleri Verkligheten i Umeå. I början av nästa år kommer förhoppningsvis en mer ingående presentation visas på Bærum Kunsthall utanför Oslo.

Så jag har absolut tagit med mig något från expeditionen. Mer än något annat, en ny medresenär.

Och om du undrar varför jag inledningsvis skriver Jon (Joanna) Brand, kan jag förklara det så här: Det ska visa sig att Jon Brand och Jonas Falck brevväxlat med varandra. De träffades troligtvis aldrig men ett antal brev har återfunnits, där de delar sina tankar. Jon Brand signerade sina brev Joanna Brand. Att iklä sig rollen som pojke var vid 1700-talets slut det enda sättet för en kvinna att delta vid en expedition. Via loggböcker från 1700-talet och början av 1800-talet har historiker lyckats identifiera cirka 35 kvinnor som förklädda till män deltagit i olika expeditioner. Joanna Brand finns inte med bland dessa. Mörkertalet är stort.

* Det tillfälle när all forskningsutrustning tas ombord på isbrytaren Oden och hon förbereds för forskningsexpedition.