Text av: Karna Johansson, expeditionsläkare

I lördags klarnade det äntligen upp så vi kom iväg till Wasa. Den lilla Twin Ottern som rymde oss fem i första gruppen och våra förnödenheter var dock så pass tungt lastad att vi fick mellanlanda på den tyska stationen Neumayer III för att tanka. Neumayer står som ett stort fartyg på pelare på shelfisen och vandrar några meter närmare öppet vatten varje år.

Våran svenska station, Wasa, står stadigt sedan 34 år på en bergsrygg cirka tio mil inåt landet. Vid ankomst gjorde vi en rundflygning och Ola konstaterade nöjt att garaget som man färdigställde förra året stod kvar och att snön drevat som man beräknat och inte täckte portarna. Snötäcket var ojämnt och stenhårt men Twin Ottern landade ändå väldigt mjukt och vant. Känslan av att komma hem var påtaglig, trots att ingen av oss förutom Ola varit vid den väderbitna faluröda stugan som utgör huvudbyggnaden förut.

Under Olas ledning startade vi upp generatorerna och fick igång el, batterier och gasol. Torrdasset kopplades in, ventilerna öppnades och värmen slogs på. Så lastade vi in våra väskor och varor. Efter en stunds inventering insåg vi att vi saknade ägg, yoghurt och skinka samt mina två plåtlådor med medicinsk utrustning! De senare stod kvar i en varm container vid Wolfs Fang Runway och får komma med forskarna om drygt en vecka. Första kvällen somnade vi alla ovaggade.

Veckan som följde kompenserade mer än väl för de långa dagarna av väntan. Huvudbyggnad och containrar skottades fram så vi fick ut bandvagnar och skotrar som sedan servades, fick sina batterier laddade och tankades. Vi fick ut arkarna, (de små bomodulerna som dras efter skotrarna under forskarnas turer inåt landet) och gjorde i ordning dem inför exkursionerna. Efter lite letande och provborrande kunde vi hämta vatten med bandvagnen på isen några kilometer nedanför station. I köket startade Linda upp surdeg, kimchi och groddning parallellt med att hon försåg oss med mat och började förbereda matportioner inför alla dagar ute i fält. När tid gavs fick vi också igång satellituppkopplingen via Starlink så vi kunde kolla väder, höra av oss till dem där hemma och börja uppdatera bloggen.

Trots långa dagar hemma på stationen har vi också hunnit med en orienterande skotertur runt Basen – bergsryggen som Wasa och finnarnas station Aboa står på. Djurlivet här är sparsmakat men på de mäktiga klipporna häckar skuor och ispetreller, fåglar jag aldrig hört om men som jag nu får se på nära håll. Det finns ingen föda för dem här, utan de lägger sina ägg här för att inga rovdjur tar sig hit. Sedan flyger de till iskanten för att fiska och så tillbaks till sina bon och familjer. Som att bo ganska långt ut på landet för att få lugn och ro men jobbpendla till innerstan. På vår lilla utflykt passade vi också på att öva glaciärsäkerhet och sprickräddning och jag repeterade lite prusikklättring och knopar. Vi blir alltmer redo för varje dag som går.

Listan på saker att göra är fortfarande lång, men stämningen god och häromkvällen blev det filmkväll. Ola har tjatat om att man måste se ”the Thing”, en skräckfilm från 1982 som utspelar sig på en forskningsstation på Antarktis, när man är här. Så sagt och gjort, vi poppade en påse övervintrade popcorn och kurade upp oss i soffan. Det var riktigt mysigt och de fyrtio år gamla specialeffekterna lyckades hålla oss vakna. Den var inte läskigare än att vi skrattade gott på flera ställen och därefter sov godare än på länge, tämligen säkra på att inga varelser kommer för att ta oss i denna filmiska isvärld.