Igår på kvällen kom vi fram till vårt nya isflak, vår nya bakgård strax norr om 80:e breddgraden. Under natten fick Oden pusta ut och först efter frukosten idag förtöjdes hon. Strax därefter är forskarna ute på isen och installerar de olika isstationerna. Vädermasten kommer upp under Ians ledning och Philipp är genast ute för att sätta upp röda flaggor och påbörja grävandet av den nya vaken som ska sluka hans ROV.

Jag tillbringar dagen i min container och blir färdig med den så kallade pärlbåtspaddan. Djuret bygger på Jonas Falcks teorier kring fossila fynd på Fårö. Han skriver, den 16 juni 1777: ”Strax norr om kyrka, väntar det träsk som sedan gammalt omnämns som bottenlöst. I träsket ger sig människan icke ut och vadar, ty på dess botten vilar lager av kalkgyttja redo att gripa tag om naken fot. Här finner jag i det omkringliggande blekets krackelering den spiralformade boningen tillhörande pärlbåtspaddan – vår utdöda näbbhuvade havsorm. Av mina fynd att döma beboddes de mindre höljena av hanen, de större av honan – honan som även skyddade barnen i sitt skal. På huvud och stjärt växte under dess levnad platta fjäll. Dessa kan ha varit sammanklistrade hår, men mer troligt förtjockningar av överhuden. Liknande petrificata har återfunnits vid Digerhufvud.”

Jonas Falck har varit min trogne medresenär sedan den dag en ihålig sten vid Kultsjön förde oss samman. Han är en skapelse som min fantasi givit upphov till, även om jag ogärna uttalar det så definitivt. Han både är och inte är. Pärlbåtspaddan ska bli ett av djuren som barnen vid Huddinge sjukhus ska få lära känna. Förhoppningsvis kan den lilla krabaten få ett barn att resa i tankarna, till en annan väld. Kanske för att drömma sig bort, att våga möta det okända, att förundras och tro på möjligheterna.

Klockan 11.20 möter jag Michael Tjernström vid väderballongernas uppblåsningsplats. Jag ska skicka iväg mitt bidrag till Odens ballongtävling. Det är klarblå himmel, runt 4 minusgrader och en vindstyrka på cirka 8 sekundmeter. Väderballongerna ska i praktiken kunna nå höjder på 40 kilometer, men där vi befinner oss exploderar det när de når runt 25 kilometer. Jag prioriterar budskapet och passar på att teckna en hälsning. För varje beröring skadas dock ytan, så kanske att jag snarare siktar in mig på tröstpriset. Hälsningen jag tecknar ska nå fram först om ett par dagar, så tills vidare behåller jag budskapet för mig själv.

Text: Ida Rödén