– Forskningen är viktig för att bättre kunna förutsäga framtida stigande havsnivåer till följd av ett varmare klimat. Det finns flera stora och viktiga utloppsglaciärer längs norra Grönlandskusten, men på grund av hårt väder och tuffa isförhållanden vet man relativt lite om dem. Detta gäller särskilt Ryderglaciären, som är den tredje största utloppsglaciären på norra Grönland. Ryder 2019 blev den första isbrytarexpeditionen någonsin som nått fram till Sherard Osbornfjorden där Ryderglaciären slutar, vilket den gör i form av en 25 km lång istunga som sträcker sig från glaciären ut i fjorden, säger Christian Stranne.

Hans forskning handlar delvis om att förstå hur havet kan påverka dynamiken och stabiliteten hos utloppsglaciärer. Forskningen finansieras av Vetenskapsrådet och görs tillsammans med bland annat professor Martin Jakobsson, professor Johan Nilsson och doktorand Julia Muchowski vid Stockholms universitet. Under expeditionen gjordes de första hydrografiska observationerna någonsin i Sherard Osbornfjorden i syfte att förstå hur en relativt varm och salt vattenmassa med ursprung i Nordatlanten (det så kallade Atlantvattenlagret) påverkar Ryderglaciären.

Varmt vatten från Atlanten smälter istungor

– Atlantvattnet går i en cirkel över den Arktiska Oceanen innan det når norra Grönlandskusten. Vattenmassan sträcker sig från cirka 300 meters djup ned till runt 500 meter och eftersom den är relativt varm har den visat sig ha stor påverkan på smälthastigheten för utloppsglaciärer i den här regionen, inklusive Petermann-glaciären som ligger längre söderut längs kusten. Snabba minskningar av istungor runt Grönland har observerats under de senaste decennierna, och mycket pekar på att en observerad temperaturhöjning i Atlantvattenlagret kan vara den främsta orsaken, säger Christian Stranne.
Här skiljer sig Ryder från andra utloppsglaciärer eftersom trenden sedan 1950-talet är den motsatta – istället för smältning så har man observerat en nettotillväxt av Ryders istunga.

– Eftersom ingen isbrytare har varit i området före Ryder 2019-expeditionen var det inte känt om Sherard Osbornfjordens bottentopografi tillåter Atlantvatten att komma i kontakt med den flytande istungan på Ryderglaciären. De preliminära resultaten från Ryder-expeditionen stödjer vår hypotes om att den till synes höga stabiliteten hos Ryderglaciären beror på det faktum att det varma Atlantvattnet inte är i direkt kontakt med glaciärens is.

Arbetade som ett team

Expeditionen till den orörda miljön med det dramatiska landskapet och dess djurliv, liksom arbetet ombord, gjorde starkt intryck på Christian Stranne.

– Koordinationen och genomförandet av expeditionen var både imponerande och inspirerande. Jag tror att den allmänna inställningen bland forskarna ombord var att vi arbetade som ett team som tillsammans strävade mot samma mål men från olika vinklar. Det bidrog till att göra Ryder 2019-expeditionen till den mest givande och framgångsrika expeditionen hittills i min karriär.

– Jag är övertygad om att Ryder 2019-expeditionen kommer att leda till flera banbrytande upptäckter och jag ser fram emot att fortsätta arbeta med Ryder 2019-forskare under de kommande åren, att analysera data, diskutera resultat och att publicera intressanta och relevanta forskningsartiklar.