Grönlands smältande isar har under de senaste åren bidragit med cirka 26 procent till den globala havsnivåhöjningen enligt publicerade beräkningar, men hur olika glaciärer påverkas av klimatförändringarna skiljer sig åt. Forskning från Ryderexpeditionen med isbrytaren Oden 2019, visar att en relativt grund formation i havsbotten framför en av Grönlands största glaciärer till viss del förhindrar att varmare Atlantvatten når glaciären och smälter den underifrån.

‒ 1993 började de grönländska glaciärerna avge mer vatten till världshaven. För att kunna förutspå i vilken takt glaciärerna smälter så behöver vi veta var de kan nås av varmare vatten ‒ och var de är mer skyddade. Vår forskning visar att Ryderglaciären delvis skyddas av en havströskel som fungerar som en barriär mot varmare vatten, säger Martin Jakobsson, professor i marin geologi och geofysik vid Stockholms universitet.

‒ När man undersöker olika klimatscenarion och lägger till en havströskel i numeriska modelleringar, så spelar det jättestor roll för hur mycket glaciärerna smälter underifrån och därmed hur den framtida havsnivåhöjningen påverkas. Idag finns stora felmarginaler i globala uppskattningar eftersom de innehåller för lite marina data från stora delar av Arktis och Antarktis. Vår forskning ger underlag för mer exakta beräkningar och hjälper oss att förstå hur känsliga glaciärerna är.

Grönlandsisen är ett fönster mot istiden

Som marin forskare intresserar sig Martin Jakobsson för de delar av glaciärerna som möter havet. Att fokus hamnat på norra Grönland beror på att den delen av Grönlandsisen är den mest outforskade. Grönlandsisen är i sin helhet den största kvarvarande inlandsisen på norra halvklotet. Forskningsexpeditionen till Petermannglaciären 2015 med isbrytaren Oden innebar starten för vad Martin Jakobsson hoppas ska bli en kartläggning av hela den marina sektorn av den norra delen av Grönlandsisen.

Att studera Ryderglaciären blev ett naturligt nästa steg. Ryderglaciären har stora kopplingar till havet och är därför väldigt känslig för förändringar, men att ta sig in i ett tidigare outforskat område var inte en självklarhet. Expeditionen blev Martin Jakobssons tionde expedition med isbrytaren Oden. Liksom vid flera tidigare expeditioner hade han rollen som forskningsledare.

‒ Vi låg med Oden i fjordmynningen medan jag och kaptenen Erik Andersson flög över med helikopter för att se om det var möjligt att ta sig in till Ryderglaciären på grund av havsisen vid mynningen till fjorden och alla stora isberg. Vi hade tur med förhållandena detta år. Man blir alltid överväldigad där man kommer in i ett område som detta. Det innebar att vi kunde få data från ett helt nytt område i Arktis, säger Martin Jakobsson.

Havsströmmar för med sig varmare vatten

Grönlandsisen påverkas inte bara av ett generellt varmare världshav, utan även av förändringar i havsströmmar som i sig inte behöver vara kopplade till klimatförändringar.

‒ Det varmare Atlantvattnet kommer in mellan Svalbard och Grönland. Sen dyker det ner under det kalla och relativt färska ytvattnet med havsisen på toppen. När Atlantvattnet cirkulerar runt Arktis längs med kontinentalsocklarna kyls det ner en aning. Sen tar Atlantvattnet sig ut igen, men en viss del letar sig in mot de grönländska glaciärerna i norr. Att varmare Atlantvatten tar sig in till fjorden där Ryderglaciären mynnar ut var inte känt tidigare och utgör en av expeditionens många upptäckter.

Martin Jakobsson menar att det fortfarande finns många olösta frågor kring varför glaciärerna beter sig som de gör, vilket gör dem intressanta att studera. Nästa mål för forskarna är att ta sig ännu längre norrut i Arktis.

‒ Vi kan bara samla in data genom att vara på plats, det finns inga andra sätt. Och det finns ingen annan forskningsgrupp som kan ta sig an det så enkelt eftersom det behövs en isbrytare med Odens kapacitet, avslutar Martin Jakobsson.