Nu när expeditionen är över – vad är ditt starkaste minne från tiden ombord på Oden?

- Så mycket! Det är svårt att säga vad jag tar med mig starkast, för det är så många upplevelser som står i stark kontrast till det jag tidigare upplevt. Ombord på Oden befinner man sig i en stålkartong som bryter sig igenom ett element, men utanför är landskapet så monumentalt att det nästan blir abstrakt. Jag bär med mig ljuset – inte bara hur det belyser isen, utan hur det verkar existera inuti den!

Och ljudet! Det är inte tyst, utan ett konstant muller och krasande från skrovet mot isen. Det är en väldigt taktil upplevelse. Det är som att man inte bara ser landskapet – man känner det i fötterna genom båtens stål.

Helt ärligt var jag hög på upplevelsen redan på båten, och det sitter fortfarande i, nästan varje dag i ateljén.

Hur påverkade Arktis och livet på expeditionen ditt sätt att tänka och arbeta som konstnär?

- Det skakade om ett förhållningssätt till min praktik som jag har haft i många år. Det gav mig en ny sorts skärpa och en konstnärlig ärlighet. Att arbeta i en så extrem omgivning, och under helt andra förutsättningar, gjorde att jag tvingades se på mina egna metoder utifrån.

Plus att det var extremt nyttigt att tappa balansen om och om igen när jag målade ombord på båten. Jag minns hur jag travade målningarna under min arbetsbänk i containern och hur de började rada upp sig som en liten armé. De blev som små gremlins – små och söta eftersom formatet ombord är så komplext, men samtidigt hårda, lite vassa, klumpiga och lortiga. De är alldeles, alldeles varma samtidigt som de är så kalla. Målning är tanke, tanke är målning.

Du arbetade mitt bland forskarna ombord – vad betydde mötet mellan konst och forskning för dig?

- Det var så spännande! Det var fint att gå bredvid forskarna som, precis som jag, arbetar med att läsa av världen. Men där de mäter, kategoriserar och försöker förstå systemen, letar jag efter en subjektiv sanning och en emotionell tyngd i samma material. Våra verktyg skiljer sig åt, men våra långsiktiga arbetsmetoder är faktiskt inte så långt ifrån varandra som man kan tro.

Att jobba sida vid sida gav mig en otrolig respekt för det arbete de gör – hjältar! Jag är så glad över hur vi kunde dela vardagen på båten. Ibland behöver man den där tiden tillsammans för att inte bara förstå vad människor arbetar med, utan också vad det är som driver oss.

Har expeditionen förändrat dig även på ett personligt plan?

- Ja, jag blev kär! Men det hände också andra saker. Jag blev tryggare i min egen praktik – mer självständig, utan att behöva backupen av mitt vanliga måleriska labb. Jag vågade lita på att jag kunde göra det jag ville rent konstnärligt, men på ett helt annat sätt och under helt andra förutsättningar.

När jag kom hem fick jag tummen ur och flyttade min ateljé från den gamla skolan till en stor industrilokal med två garageportar och sju meter i tak. Där kan målningarna äntligen ta den plats de kräver, utan att det blir trångbott. Jag tror också att jag har fått med mig ett nytt sätt att arbeta; att hämta hem material via ”expeditionsformen” är något jag kommer att fortsätta med under många år framöver.

Jag fick helt enkelt konstnärlig muskelmassa av hela expeditionen. Plus att jag lärde mig träna på gym, så det kanske hör ihop?

Nu arbetar du vidare med en bok och kommande utställningar. Vad kan du berätta om det material som växte fram under expeditionen?

- Just nu ligger de 35 målningarna jag gjorde ombord på båten medan vi bröt isen på golvet i ateljén som en slags essens. Parallellt med dem växer fortsättningen på expeditionen fram runtomkring. Igår gjorde jag klart ett verk som är sex meter långt, och snart ska jag börja spänna dukarna till en målning som blir nio meter. Jag har alltid arbetat med skala, men det känns om möjligt ännu mer intressant på grund av det jag har med mig från expeditionen och det landskapet.

Allt detta ska bli min utställning DRIFT på Liljevalchs konsthall, som öppnar den 12 november i höst. Alla är välkomna! Jag hoppas att vi kan ha en expeditions-reunion – det går inte en dag utan att jag tänker på olika människor som var med på båten.

Vad hoppas du att besökaren ska känna när de möter verken från expeditionen Canada Sweden Arctic Ocean 2025?

- Jag hoppas att de ska känna den där svindeln som uppstår i glappet mellan det monumentala och det sköra. Utställningen ska röra sig mellan två axlar: isens horisontella vidd och den vertikala dimensionen i det 4 200 meter djupa havet, samtidigt som känslan av att ingenting sitter fast, att ingenting är evigt, ska finnas i rummet. Jag söker en skärningspunkt där det upplysta ovan och det mörka djupet möts.

Det var ett tillstånd jag upplevde ombord, men det är också ett tillstånd som delar måleriets – eller det mänskligas – egna villkor: förhållandet mellan närvaro och avstånd, det varma och det kalla, det mätbara och det bottenlösa. Det hade varit fint om betraktaren kunde kliva in i den friktionen. Jag vill få fram den kroppsliga laddningen i att man både är den utsatta och förövaren; både utelämnad åt naturens krafter och samtidigt den som påverkar dem. Jag vill att de ska känna ljuset som existerar inuti isen, men också vibrationerna i fötterna.