Sara-Vide Ericson tar konsten till Arktis
Konstnären Sara-Vide Ericson har blivit antagen till årets expedition till Arktis ombord på isbrytaren Oden – en unik möjlighet att kombinera konstnärligt skapande med den extrema miljön i Arktis. Med en internationell meritlista och en passion för storskaliga oljemålningar har hon länge sökt möjligheten att utmana sig själv – både konstnärligt och personligt.
Kan du berätta lite om dig själv och vad som fick dig att söka till Canada Sweden Arctic Ocean 2025?
– Jag har velat söka det här hela mitt liv, tänkte jag säga! Men det var först nu som det verkligen skulle funka, eller falla i god jord, både på ett privat och konstnärligt plan. Jag heter Sara-Vide Ericson, jobbar som konstnär, bor i södra Hälsingland. Jag arbetar med ett storskaligt oljemåleri som sätter fokus på inre tillstånd, men i yttre skeenden. Måleriet får oftast jobba med eller emot landskapet, och kan på så sätt ringa in vår inneboende ambivalens inför naturen och det slagfält som den är – en plats där allt pendlar mellan att förgöra och förgöras.
Hur skulle du beskriva din konst för någon som aldrig har sett den?
– Som ett föreställande oljemåleri, iallafall på långt håll. För när du närmar dig så bryts den större bilden upp i ett expressivt, våldsamt pussel av färg, och rester av ett handlöst dunkande av penseln och andra verktyg. Ibland med människor i landskap och ofta fyllda av starka kontraster mellan ljus och mörker. Ibland spritsar jag dessutom färgen, så att den bygger kropp och kan resa sig upp ur dukarna som en topografi.
Berätta om projektet som du vill genomföra under expeditionen?
– Under expeditionen planerar jag att arbeta med ett projekt som tar fasta på Arktis mytiska och historiska dimensioner. Jag vill undersöka hur tomheten kan fyllas med nya erfarenheter och hur detta speglar människans sökande efter mening i en tid av klimatkris – med referenser till både förhistoriska myter och modern urbanitet. Erfarenheterna från expeditionen ska sedan bli grunden för min konstnärliga produktion under de kommande två åren, med en planerad separat utställning 2026–2027.
Ditt projekt som du vill genomföra har en stark koppling till mytologi och det inre mötet med naturen. Hur föddes idén att arbeta med detta under expeditionen?
– Jag har de senaste åren jobbat mycket kring hjälten och hens resa, och kanske extra mycket i det som jag arbetar med just nu i ateljén. Enligt förhistorisk tradition är myter alltid förankrade i det verkliga landskapet, och trakter kring Arktis har i alla tider betraktats som ett skrämmande hörn av världen. Därför kändes det som ett logiskt steg i den process jag befinner mig i nu, att följa i fotspår av de som seglat mot jordens yttre gräns och sen låtit sig sväljas. Flummigt kanske, men ett ganska pragmatiskt sätt att titta inåt genom att låta sig exponeras mot det yttre.
Hur upplever du att ditt arbete med måleri och text kompletterar varandra?
– Måleriet kommer alltid först, och tanken därefter. Det är den naturliga ordningen och varför mediet är så starkt. Men måleriet är metafysiskt och kommer med vissa erfarenheter, och jag har de senaste åren skrivit loggbok i ateljén och låtit texterna växa fram och följa måleriet som en svans, som dess egen boatsman’s song. Förr var det vanligare att målare skrev loggbok, och jag anser det vara av vikt att de som känner ett hav är de som skapar ett språk kring dess principer.
Hur kändes det att få beskedet att du blev antagen till expeditionen?
– Sinnesrubbat glad, jag har nog aldrig blivit lika lycklig över en liknande grej, fast det finns ju inget liknande? Det jag menar är att det är ett stort åtagande, att be om få resa på det här sättet, och när du då har formulerat det – så finns ingen återvändo. Då är det på riktigt, och det betydde mycket att jag fick det.
På vilket sätt tror du att den extrema arktiska miljön kommer att påverka ditt skapande?
– Jag tycker om att utsätta mig och mina sinnen, som ju är verktyget för att göra målningar, i situationer som kan förändra det som var den tidigare formen. Det är därför jag föredrar att vara modell till mina målningar själv – att jag stått i dem, levt i dem och känt hur de river i skinnet och blir till där och då. Jag tänker ofta på det som en konstig slags extremsport, minus det sportiga, och därför letar jag ofta efter det extrema. Det är i ytterligheterna de stora skillnaderna syns.
Finns det något särskilt du hoppas få ut av den här expeditionen, både som konstnär och som person?
– Att jag slutar vara så fruktansvärt rädd för papper och administration, för det var en del att förbereda inför den här resan. Nej, skämt åsido, ja mycket. Men det får följa i det konstnärliga uttrycket, för precis som med forskning kan man veta vad man letar efter – men inte vad man får.
