Gårdagens dimma lättar framåt eftermiddagen. Solen är framme, men det är blåsigt. 12 sekundmeter får enstaka minusgrader att bita tag i kinderna. Efter lunch tillåts forskarna gå ut på isen. Även i denna sena timme är några kvar på vår bakgård för att avrunda sitt kvällspass.

Vid fikat får jag se några mikroalger som Jennie fångat i mikroskopet. Hon är Odens enda biolog och jag följer med intresse allt hon vill visa. När jag för fyra dagar sedan var förbi hennes labb hade hon enbart hittat minimalt liv. Nu visar hon en variation av sammanlänkade mikroalger. Havet börjar komma ur sin vinterdvala.

Jag skriver, läser och funderar mest hela dagen. Kanske är det min rörelse jag försöker komma åt. Vilken resa är det jag gör? Resan som tagit mig hit, den som leder mig ut på isen, ner till sjappet, ner till maskinrummen, den som gör mig till isobservatör, den som får andra medresenärer att ge mig djur – levande som döda? För jag vet att det finns en berättelse. Men allt har ännu inte framträtt. Genom ett långsamt nystande, genom villospår och ett seende genom ögonvrån, börjar detaljer urskiljas – lodet som får mig att reflektera över famnar, som gör att jag behöver vända på perspektiven och tänka att en höjd kan mätas som ett djup; systematiska uträkningar som kräver inslag av kaos för att bli tillförlitliga. Allting kan vara viktigt. Små detaljer bygger vidare på berättelsen och det finns inga krav på sanningar. Verkligheten är glidande, den kan alltid förstås på ett annat sätt. Det är därför viktigt att hålla fast vid osäkerheten. Den ger grundtonen, den uppmuntrar frågvisheten. Och horisonten – den som finns i alla riktningar, även när dimman ger sken av att allt har upplösts – det spelar ingen roll hur långt du tar dig, horisonten ligger ändå alltid kvar. Nu gräver jag i djupet ett tag. Ner i havet. Att veta, är en hopplös uppgift. Men jag kan föreställa mig, jag kan känna mig fram, lyssna mig fram.

Det finns olika sätt att ta sig an världen, för att göra den med begriplig. Vetenskapen formulerar upptäckter i grafer, som siffror, pilar, bokstäver. Jag behöver göra det på ett annat sätt. Det blir tydligt här ombord. Min hjärna är annorlunda kopplad. Som under våra Science Talks om kvällarna. Det bär mig emot att erkänna, men jag fattar knappt något. Visst, detta med aerosoler börjar sjuka in (det är för väl eftersom det nämnts i alla föreläsningar). Men det är ändå en märklig insikt, att min värld inte kan snappa upp den värld de beskriver. Men det gör inget att jag inte förstår vad forskarna berättar. Jag tycker det är trevligt att sitta där, lyssna till någon som uppenbart sitter på mycket kunskap, medan jag äter min pinnglass. För glass, det är en del av konceptet, enligt besättningen.   

Ja, mitt sätt att inhämta kunskap är annorlunda och även mitt språk. När jag levde i en akademisk bubbla upptäckte jag att mitt språk försvunnit. Det hade frätts bort och fyllts av distanserande ord som jag trodde var nödvändiga för att min magisteruppsats skulle tas på allvar. Jag har lekt mycket med ord sedan dess. Skrivit med olika röster, anpassat layout och fogat in mina texter i välkända tidskrifter för att se om mina artiklar inom olika genrer (konst, filosofi, psykologi, vetenskap) var trovärdiga. Jag har uppfunnit karaktärer av olika kön, bakgrund och från vitt skilda tider och beskrivit världen genom deras sätt att se. Språket är töjbart och efter en del nötande så kan plötsligt en hopsättning av ord och meningar finnas där och du läser dem utan att vilja göra en enda ändring. Du tillåts hämta andan genom några få ord åtföljt av en punkt och i andra fall får funderingar flyta ut. Och du bara vet, att det du skrivit är genuint. Skrivandet är inget som varit enkelt för mig. Under lågstadiet låg jag efter och fick extra stöd i stavning. Jag slapp läsa högt eftersom min lärare visste att det var min mardröm. Jag minns att hon hette Anna-Greta, min speciallärare. Jag var stolt när jag fick gå till henne. Jag trodde helt seriöst att vi fyra som fick sitta där i hennes rum var utvalda. Och det var vi ju också.

Text: Ida Rödén