Det är något visst med den blåa färgen. Från det nästan svarta havet rör sig skalan hela vägen till en bländande vithet. Det blåa är något helt annat. En tidens blåhet, synbar i välta isblock, i isflak som tryckts samman till grova vallar – kedjor av svårmanövrerad terräng. Tidens blåa färg syns i nybildade sprickor.

Efter lunch slår jag följe med Penny. Anropar Bryggan: ”ice control, ice conttrol, number 52 on ice”. Vid landgången går en blå, nybildad spricka. Oden, som trycker sina stabila styrbordsida mot iskanten, håller vår bakgård samman. Vi går bort till det närmsta hörnet av flaket och Penny skrider till verket. Hon borrar och det är ett tungt arbete. Tillslut har hon fått upp en iskärna lika lång som isen är tjock, 180 centimeter. Jag hjälper till att anteckna de olika mätningarna. Isens temperatur vid olika djup (och annan data som jag inte minns eftersom allt benämns i akronymer).
Isen lagrar och bevarar. Det finns mycket att finna och tolka. Bredvid oss reser sig två stora block med den blåa färgen. Jag läser att ljus som passerar genom riktigt kompakt is färdats mycket längre än enbart raka vägen till ögat. Kristallerna i isen studsar iväg och träffar andra kristaller och på vägen har det röda spektrumet absorberats. Kvar blir det blå. Tidens blå, den arktiska isens blå. Den som är något helt annat.
Rebecca Solnit har skrivit om avståndets blå. Ju mer vi närmar oss detta avståndets blå, desto mer förskjuts det: Det är ”färgen på en känsla, färgen på ensamhet och längtan, färgen på ett där sett från ett här, färgen på där vi inte är. Och färgen på dit vi aldrig kan komma. För färgen finns inte på en plats långt där borta vid horisonten, utan i det atmosfäriska avståndet mellan oss och bergen.”

Klockan 17.10 kommer ett meddelande ut genom Odens högtalarsystem. En isbjörn närmar sig. Jag går ut på helikopterplattan och ser björnen traska i våra fotspår. Den nafsar i Philips röda flaggor. Den går fram till våra skotrar. Doppar nosen i ”de finska vinterbadarnas vak”. Alla står hänförda. Men när isbjörnen visar ett alltför nyfiket sinne, när forskarnas utrustning blir genomsökt, ryter Odens kraftiga tuta och isbjörnen lufsar vidare. Men den kommer tillbaka. Två timmar senare ryter åter tutan. Isbjörnen är här för att inspektera vädermasten.

Text: Ida Rödén