Jag får assistera Philipp idag. Strax innan 11 anropar jag, ”ice control, number 52 on ice”. Vi går till den nya isvaken där ROV:n ligger under ytan och väntar på en simtur. Medan Jeff stannar vid hålet och börjar rensa den från slask, följer jag med Philipp bort längs raden av flaggor som märker ut var 10:e meter. Vid tionde flaggan stannar vi. Philipp borrar hålet lite vidare och jag rensar bort snö och slask som fallit ner. Vi hinner inte mycket mer innan det är dags för lunch.

Efter lunchen antar jag rollen som ROV-co-pilot och kliver in i Philipps lilla vita stuga på akterdäck. Vi sätter oss i varsin campingstol, Philipp med handkontrollen i sina händer. Med två spakar börjar vi nedstigningen. Han rör sig i samma riktning som flaggorna. När vi ser en markering sticka ner gör jag en ”Action point” på datorn och anger en bokstav åtföljt av en siffra. Skiftar vattnet i färg noterar jag även detta. Efter över en timme har ROV:n simmat i ett rutnät över den 100 kvadratmeter stora ytan och samtidigt mätt mängden radioaktiv strålning. Nu sänker vi oss ner till ett djup på 20 meter. Philipp vrider på en knapp och akustiska signaler skickas ut (multi beam). Genom ljudet mäts tjockleken på isen och han får fram topografin på dess undersida. Vi gör vi om samma resa, men på ett djup där den gröna färgen tonat bort. Emellanåt slår han på lampan och det är som om vi reser genom rymden i ”hyper speed”. Stjärnorna är dock inga stjärnor, utan liv som vaknat upp. Ibland slingrar en stjärna ut sig till en liten mask och simmar kvick iväg. Efter ytterligare en timme börjar han känna sig färdig.

Strax efter 16 fångar jag Fredrik i rummet under helikopterplattan. Över pingisbordet har han brett ut Svens överdrag till helikoptern. Överdraget har fått sig en törn och Fredrik är i färd med att lappa ihop hålet som uppstått. Många av kapellen som skyddar Odens olika maskiner har Fredrik designat och sytt. Han trivs bra med uppgiften – meditativ speciellt eftersom han utför arbetet medan alla sover. Någon gång mellan 04.30 och 07.00 är det mest troligt att finna honom vid symaskinen.

Kvällen blir lång. Jag hamnar i två partier Dominion och avslutar dagen i bastun där Valteri och Falk spelar låten som ligger till grund för deras filosofiska grubblerier. Inte konstigt att de har svårt att slita sig från bastuns värme och gå till sängs om kvällarna, med allt detta svärmade i huvudet. Jag kryper till kojst strax efter midnatt – men de stora livsfrågorna som inrymdes i den fåordiga sången, kommer troligen hålla mig vaken ett tag till.

Text: Ida Rödén