Fortsatta problem att ta oss genom den tjocka isen och vi har behövt röra oss allt längre västerut. Oden bryter isen som visar sina turkosfärgade snittytor. Det går inte att tröttna synen, även om jag helt säkert kommer tröttna på alla bilder jag tagit. Is, is och åter is.

Efter dryga veckan vågar någon komma lite närmare och jag får idag mitt första containerbesök. Många tycks tro att det jag gör kräver djup koncentration. Mitt vardagsliv är dock fyllt med avbrott, så jag har lärt mig att snabbt växla mellan fokuserat arbete och oplanerade avbrott. Ombord på Oden får jag därför uppfinna mina egna störande moment. Annars blir bubblan av oavbruten tid ohållbar. Jag får för mig att måla av anslagstavlan och känner mig rätt nöjd.

Jag har märkt hur jag själv dras till de lugnare borden. Besättningen känns bra trygg (men jag kan tycka att dom borde lära sig fler kortspel än skitgubbe). Jag föreställer mig att unga forskare, likväl som unga konstnärer, har en högre puls. Kanske eftersom de lever i en ficka av karriärmöjligheter och att denna ficka skyndsamt tycks krympa. Jag handleder konstnärer i skrivande och brukar avsluta med att spela ett avsnitt ”Tankar för dagen” där min vän, skulptören Mats Caldeborg, i lugn ton berättar att det borde instiftas ett pris kring misslyckandet. Han börjar sedan beskriva verkstan han arbetar i. Den är full av misslyckanden som han tar fram, arbetar vidare med, ställer undan igen. ”Misslyckandet är värd all tillit”, säger han. För i misslyckandet finns även förhoppningen. Det är synd att vi inte ges mer tid att misslyckas. Och priset, det Caldeborg vill instifta, är inte ett pris för misslyckandet, utan ett pris för själva föresatsen. En uppmuntran att tillåtas göra fel. Att våga göra fel – för att hitta en ny väg, så att vi ska få en skymt av det som sker i ögonvrån.

Kl 22:45

På kvällen ändras karaktären på Odens rörelse. Hennes krängningssystem har slagits på. Hon halar sig upp på den tjocka isen, kränger till och bryter flaken. Jag går ut och säkrar min arbetscontainer. En del blir sjösjuka. På kvällen får Oden pusta ut och i lugnet spela jag brädspel med fem unga forskare.

Text: Ida Rödén