Runt nollgraden och konstant dimma hela dagen. Isbjörnar som plötsligt dyker upp. Den ena ser vi först då den står och slickar på trossen. Den som kommer senare på kvällen, tar en simtur mellan isflaken och Oden. Johans snöskotrar knapras det på mer än en gång. Tutan gör ingen verkan, inte heller signalskotten. Ingen får gå ut på isen under hela dagen. Men Paul är glad, ”Fog, still fog”, ropar han glatt då han passerar mig ute på däck fyra där vi båda har våra arbetscontainrar. Jag kommer på att jag inte sett hans molnmaskin då den är igång. Jag ber om en visning. Med entusiasm pekar han mot den raketformade apparaten som nu lyft sin hatt och suger in molnen. Jag ser seriestrippen framför mig: Paul som står vid sin maskin och suger in all dimma så att forskarna ska kunna ge sig ut på isen. Men riktigt så funkar den ju inte.

På eftermiddagen får jag sitta med då besättningen får en kurs i sjukvård av läkare Agneta och syster Elisabeth. Vi ska lära oss hur vi ska agera om vi råkar på massiv blödning. Det hela börjar med två riktigt otäcka filmklipp där blodet sprutar från ben och ljumske – en skjutskada och en cykelskada. Sedan får vi en praktisk övning där vi drar åt blodflödet med en tourniquet. Det händer att vi får bakläxa, om vi inte dragit åt ordentligt. Jag skruvar åt kring motorman Christoffers arm. Christoffer skruvar åt kring förstemaskinist Johans lår. Det är ingen behaglig upplevelse, men viktigt att öva. Ja, kanske inte för konstnären ombord, men garanterat för besättningen som till vardags hanterar tunga maskiner.

Det börjar märkas att vi snart ska fara hem. Det gör mig nervös. Livet är så enkelt här. Du jobbar utan att behöva ta hänsyn till familjen, du äter den mat som lagas, ingenting behöver inhandlas, du tar på dig de kläder som du packat med dig, du stöter aldrig på okända människor, sociala medier existerar inte, jobbmailen kan du glömma och det finns alltid möjlighet att umgås på kvällarna om du känner dig ensam. Det blir verkligen en skyddad bubbla. Ja, förutom isbjörnarna så klart. Det kommet att bli märkligt att komma hem.

Text: Ida Rödén