‒ Jag är på residency/vistelsestipendium ett halvår på Künstlerhaus Bethanien (Konstnärsnämnden/IASPIS internationella program för bild- och formkonstnärer) i Berlin. När jag fick samtalet var jag på en fruktaffär för att köpa ingredienser till en (frukt)skulpturpresent.

Vilken var din första tanke?                                          

‒ Jag blev väldigt smickrad över att vara utvald och log över kontrasterna Berlin och båt, konstresidency och forskarexpedition.

Just kontraster och motsägelser är en viktig del i Cecilia Cissi Hultmans konstnärskap. Hon beskriver sig själv som bildkonstnär med ett tvärvetenskapligt förhållningssätt till tecknandet, språket och rummet.

‒ Jag är tecknare i grunden, upptagen av linjer i alla dess former, som ett slags ingångar till meningsfulla gester och verk. Utmaningen är genomgående att med små medel och stor precision uppnå meningsfullhet. Min metod är ofta lekfullt sökande, detaljorienterad i rörelse mellan teckning, skulptur, video, text och installation.

‒ Genomgående är jag observant och i ständig relation till den närliggande detalj(om)världen, där slumpmässiga spår, språk och detaljer gärna får förstärka eller motsäga varandra på intressanta vis. Man kan i korta drag säga att det handlar om olika former av visuella/filosofiska/poetiska reflektioner av omvärlden. Ibland i små blyertsformat, ibland i betydligt större installationer.

Ett visuellt, filosofiskt och poetiskt projekt

Cecilia Cissi Hultman föddes 1985 i Sundsvall där hon också växte upp. Efter utbildning på bland annat Konstfack fick konsten leda henne till en rad olika platser och länder. Cecilia Cissi Hultman har arbetat i Österrike, Litauen, Frankrike, Norge, Finland och Island och haft utställningar i både Europa och USA. Men en isbrytare har hon aldrig befunnit sig på tidigare.

‒ Jag har känt till konstnärsprogrammet i många år och när jag såg att det var dags för ny expedition kändes det självklart att söka. Jag har alltid varit fascinerad över naturvetenskapens sätt att undersöka, iaktta och beskriva, metodiskt och precist. Jag är också nyfiken på den sortens arbets- och levnadsmiljö. Helt klart en utmanande erfarenhet, både personligt och konstnärligt.

Vad vill du utforska ombord på isbrytaren Oden?                                      

‒ I skrivande stund tänker jag att mitt arbete och min motivvärld kommer att röra sig i riktning mot delningar och pareringar av olika slag, i likhet med Odens uppgift att ta hand om isflak. Jag vill fokusera på att skriva och samla bilder som jag senare i skakfri miljö omsätter till teckning och skulptur eller rent av kombinerar i form av en trycksak med text, teckning och foto i samverkan. Tänker exempelvis på hur man bemöter ett isflak (hårt, löst, konfrontativt, passivt) i relation till lättheten som krävs för att tex knacka sitt frukostägg. Likaså hur starkskör is kan vara. Eller hur en dörr låter och rör sig när den tillåts följa havets rörelseschema, liksom seglar in och ut i sin egen fasta bana.

‒ Med andra ord hur det styva, stela, fasta hanterar det lösa, öppna, tomma och hur man som människa håller undan det som hotar – mitt i det som rakt igenom är löst, rörligt. Mitt projekt kommer bli ett visuellt, filosofiskt och poetiskt uppmärksamt projekt.

Havets botten ‒ ett klimatarkiv

Under expeditionen ArcOP 2022 kommer isbrytaren Oden befinna sig i Norra ishavet, i området kring södra Lomonosovryggen. Där, djupt under havets botten, finns historiska lager av sediment som spelar en avgörande roll för vår förståelse av de globala klimatförändringarna. Syftet med expeditionen är att ta upp två marina borrkärnor på sammanlagt 900 meter. För att kunna göra det kommer tre fartyg delta i expeditionen: det norska borrfartyget Dina Polaris, den ryska isbrytaren Viktor Chernomyrdin och den svenska isbrytaren Oden. Odens roll är att tillsammans med Viktor Chernomyrdin skydda Dina Polaris från isflak. Borrkärnorna kan hjälpa forskarna att förklara hur klimatet förändrats under 50 miljoner år.

Hur ser du på att vara en del i en forskningsexpedition av det här slaget?

‒ Spännande! Blotta tanken på att så konkret kunna relatera till tid – i den mängden, längden – känns mäktigt. Det får mig direkt att tänka på det faktum att människan alltid behöver stå i relation till det väldigt konkreta, oavsett nivå eller form av vetenskap. Där möts alltså konsten och forskningen. Via kunskap, nyfikenhet, metod, val av material och utförande i jakt på ett mål som längs vägen ofrånkomligen involverar viss ovisshet.

‒ Jag kan också nämna att tid och geologi är teman jag ofta återkommer till. Jag har till exempel tecknat cancerceller, vulkanaska, borrkärnor och månkratrar som ett sätt att mycket konkret bemöta det svårnåbar, via lager av blyerts. Så en 900 meter lång borrkärna känns såklart intressant.     

Vad ser du mest fram emot?

‒ Jag är nyfiken på hur en vardag på en så begränsad yta ser ut. Likaså vad min uppfinningsrikedom kan generera under den sortens specifika omständigheter. Likaså ser jag fram emot att notera hur tid och kropp känns på havet och vilken sorts möten som kommer att uppstå ombord. De bästa samtal jag haft om det jag gör, hur jag tänker och jobbar, har varit med personer med helt andra professioner. Just för att det uppstår en annan sorts samtal, frågor och inflikningar som finner likheter och broar till helt nya dimensioner. Jag vill avsluta med att tacka för den här möjligheten!