Utställningen visar både expeditionens många arbetsmoment och de personliga berättelser som fortsatt präglar hennes arbete, och den omfattar även skildringar av polarforskare vid Linnéuniversitetet. Den går att uppleva 26 november 2025–7 juni 2026 i Kunskapskuben i Hus Vita och universitetsbiblioteket på Campus Kalmar samt i Kunskapskuben på universitetsbiblioteket, Campus Växjö.

Hur valde du vilka motiv och berättelser som skulle få ta plats i utställningen?

Eftersom utställningen Arktis, Berättelser från isens kant visas samtidigt på tre platser: biblioteket och Kunskapskuben i Kalmar samt Kunskapskuben i Växjö, har jag möjlighet att visa nästan alla de akvareller som finns i min ägo. Men inför invigningen i Kalmar tänkte jag mycket på just urvalet och på vilken berättelse jag ville att publiken skulle möta där.

Kalmar har en stark koppling till sjöfart, och min egen brorson går första året på sjökaptensprogrammet. När jag dessutom såg att Odens kapten Mattias skulle närvara under vernissagedagen kändes det naturligt att lyfta fram besättningens arbete. Därför valde jag, vid sidan av akvareller som skildrar forskare vid sina isstationer, blå snittytor i isen och isbjörnar, också motiv från Oden som sjöfartsmiljö: lotsningen in till Longyearbyen, arbetet i maskinrummen och teknikernas arbete vid provtagningar med CTD – ett instrument som sänks från fartyget och som mäter salthalt, temperatur och djup.

Jag ville också inkludera objekt som bär på egna berättelser. I Kalmar visar jag till exempel repkunskaper jag fick av förste styrman Mats, som under sina säkerhetsronder lärde mig att splitsa och tagla. I Växjö visas i stället ett lod från 1800-talet – en tyngd i en lina som man förr sänkte ner i vattnet för att mäta djup. Det fick mig att leta efter Odens eget handlod under expeditionen, och till slut hittade jag det när matrosen Adam stolt visade upp det, med blytyngden längst ner. Jag minns att jag sa: ”Adam, från toppen av ditt huvud mäter du en famn ner till tåspetsen.” För mig blev det ett sätt att tänka på en människa som ett djup. Ordet ”famn” är nämligen en gammal enhet som användes just för att mäta djup i vatten.

Urvalet styrs alltså av två trådar: att visa expeditionens mångfald av arbetsmoment och människor, och att lyfta fram de berättelser som följde mig hem och fortsätter att leva i mitt arbete.

Är det något verk i utställningen som har en särskilt personlig betydelse för dig? Varför?

Oj, det är ju i stort sett alla! Men om jag måste välja så är det nog bilden på forskaren Paul Zieger vid Stockholms universitet. Jag tänker fortfarande på honom som molnmannen.

Under expeditionen tog han med mig på en rundtur genom universitetets olika containrar och vidare upp på taken, där alla apparater för atmosfäriska mätningar stod utplacerade. Hela Oden var som en varelse, med känselspröt och tentakler som sträckte sig ut i det arktiska landskapet. När han visade en apparat som sög in moln tänkte jag: Det här är magi.

Just den dagen var himlen klarblå, så inga moln gick att fånga. Det dröjde några veckor, och när värmen äntligen kom följde också dimman och en del utmaningar. Isbjörnar dök upp utan förvarning och ibland fick ingen forskare gå ut på isen. Frustrationen bland dem som ville göra sina sista mätningar var påtaglig. Men en som inte verkade frustrerad var Paul. Jag mötte honom en dimmig morgon utanför min container och han utbrast glatt: ”Fog, still fog!”

Dimman låg tät när vi klättrade upp på containertaken igen, och den här gången fick jag se hur den där raketformade apparaten faktiskt lyfte sin hatt och sög in molnen. Just därför betyder den bilden så mycket för mig. Den fångar inte bara en person, utan hela känslan av upptäckarglädje och det nästan overkliga i att faktiskt få se någon samla in moln.

Vad hoppas du att besökarna ska känna eller reflektera över när de möter dina verk?

Jag vill att de ska få en känsla för hur viktigt arbetet på dessa expeditioner är, hur det pågår dygnet runt, den påtagliga energin och den nära gemenskap som uppstår mellan 75 personer som lever i en liten flytande värld i sex veckor. Jag hoppas att de ska ana närheten, värmen, arbetsivern, det sociala livet som växer fram vid sidan av forskningen, det sköra landskapet och det magiska blå i isen.

På vilket sätt kompletterar konsten forskarnas berättelser i utställningen – och vice versa?

Konsten fungerar som en öppning in i forskarnas värld. Under expeditionen märkte jag snabbt hur dagboksteckningarna skapade ett gemensamt språk. Forskarna bjöd in mig i sina experiment, besättningen tog med mig ner i maskinrummen och läkarteamet lät mig följa deras övningar. Jag målade livet ombord: instrumentkalibreringar, isnavigation, kvällarnas kortspel och pingpongmatcher. På så sätt gav konsten en mänsklig, vardaglig och visuell dimension åt det komplexa forskningsarbetet.

Samtidigt gav forskarnas processer, data och frågor mig en rigorös och fascinerande grund att arbeta utifrån. Konstnärens och forskarens metoder möts i den gemensamma utmaningen att ge form åt det som inte kan ses direkt. Vetenskapen tillför struktur och precision, medan konsten öppnar för tolkning, nyfikenhet och poetiska perspektiv. Tillsammans skapar de en rikare berättelse än någon av oss hade kunnat göra på egen hand.

Har du något övergripande budskap eller en röd tråd som du vill förmedla genom utställningen?

Den röda tråden handlar om fantasin som en nödvändig metod, inte som motsats till förnuftet utan som ett av dess viktigaste verktyg. Mitt arbete kretsar kring hur vi visualiserar det osynliga, hur berättelser formar vår förståelse av vetenskap och hur det empiriska kan samexistera med det poetiska.

Dagboksakvarellerna är bara en del av detta. I andra projekt, där jag till exempel översätter multibeam-sonardata till teckningar, spekulativa kartor och berättelser om djuphavets dolda öar, blir det tydligt att både konst och vetenskap bygger modeller och metaforer för sådant vi inte kan se direkt. Båda navigerar osäkerhet och båda skapar mening genom tolkning.

Kopplingar uppstår mellan kunskap och nyfikenhet, mellan mätning och mening. Medan vetenskapen samlar in, tolkar och presenterar värdefulla data, kan konsten ta denna information, lägga till fantasi och en känsla av förundran och beröra hjärtat. Utställningen visar en plats formad av nyfikenhet, undersökande och ovisshet. En plats där vi alla försöker nå något som alltid ligger lite bortom räckhåll, men som just därför fortsätter att driva oss framåt.