Under natten har vi drivit tillbaka söderut och vi är åter tillbaka vid 80:e breddgraden. Det finns något otacksamt i hela företaget. Men fördelen med en rörelse över enbart is och vatten är att vi aldrig märker när vi passerat samma position två gånger. Hela tiden en vy av is, snö, öppna sprickor av mörkt vatten. Islärlingen Ida, som rätt snabbt avancerat till ordinarie isobservatör, skulle säga att vi just nu rör oss över 130 centimeter tjock First Year Ice täckt av ett kompakt snötäcke på 15 centimeter (raderade just ordet ”cirka”, för med en självsäker inställning får observationen genast högre trovärdighet). Två timmar senare är isen knappt 70 centimeter tjock. Variationen är stor.

Frukosten åt jag med Paul och Stella och vi pratar om känslan ombord, att alla börjar finna sig till rätta. En yngre forskare slår sig ner vid vårt bord och säger glatt att ARTofMELT är som ett ”summer camp”. Jag kan inte beskriva uttrycket i Pauls ansikte när han förskräckt säger: ”You can’t compare a scientific expedition to summer camp!” Men lite road är han nog också.

Efter lunch får jag mitt andra containerbesök. Ian knackar på. Ett välkommet avbrott. Jag visar honom delar av mitt medtagna polarbibliotek, bland annat Lars Lerins anteckningar och akvareller från expeditionen till Antarktis. Vi pratar om konst, böcker och om livet som upptäckare. Jag hoppas fler vågar sig hit, även om jag förstår att det låter motigt att störa en konstnär i arbete. Hoppet stiger då jag passerar Odenplan och en i besättningen frågar om det är okej att titta förbi framöver, om han passerar min container och ser att jag är där och arbetar. Självklart, svarar jag! Jag tror att det är samma man som brukar stå positionerad utanför mitt fönster då helikoptern startar och landar. Men då har han hela munderingen på, men en hjälm som får en att tänka på någon som ska ut i rymden. Det är med andra ord svårt att veta vem som gömmer sig därinne.

Text: Ida Rödén