Gårdagens isbjörnsbesök, tillsammans med annalkande dimma, påverkar dagen och de flesta får hålla sig kvar på Oden. Själv känner jag frustration över allt jag inte hunnit få gjort och bestämmer mig för att bli färdig med en teckning av den så kallade sepiakrabban. Ibland känns allt lättare om arbetsplatsen ger sken av produktivitet. Lite fler bilder behöver helt klart komma upp på väggarna. Men egentligen är det bara ytterligare ett tecken på att jag inte lyckas med mina föresatser eftersom det jag längtat efter är att uppleva en dag av rastlöshet. Jag har dock varit så förbannat duktig och planerat så till den grad att rastlöshet känns synnerligen avlägset.

Sven kommer förbi containern. Han är rastlös. Nu har han precis suttit och filosoferat med helikoptertekniker Rikard i deras lilla skyffe. Men dom kommer ingen vart, förklarar Sven. Så nu är han ute och kollade läget. Dagar som dessa finns ingen tanke på en tur med helikoptern, så inte en gnutta energi behöver läggas på att ens överväga en flygtur. Niklas kommer också på besök. Vi kommer båda från Härnösandstrakten. Det blir hemtamt på något sätt, att känna igen en dialekt och ha gemensamma referenser. Av någon anledning kommer samtalet in på vår lokale Elivisimitatör Eilert Pilar. Vart tog han vägen? Han blev rätt stor i England vill vi minnas. Niklas är för övrigt djupt imponerande. Forskarna upptäcker att deras såg är för kort och Niklas går in i svetsrummet och kommer ut med en förlängd såg, precis enligt forskarnas önskemål. Då isbjörnsvakterna ska träna på akterdäck och upptäcker att de saknar maskinen som kastar iväg lerduvorna, knåpar Niklas ihop ett bygge som fyller syftet alldeles utmärkt. Jag lyssnar en del på nedladdade avsnitt att Spanarna i min container och min spaning är att varken den som kan trolla fram lösningar på byggen eller den som kan teckna sepiakrabbor och märlpaddor kommer att bli överflödig när AI:n tar över.

Foto: Ida Rödén