Antarktis 15 januari 2023

Dagarna går fort och nu är det bara nio dagar kvar, enligt plan i alla fall. Jag är mestadels inne på stationen eller ute i matcontainern. Wasa är välutrustad och jag gjorde mig snabbt hemmastadd. Jag lagar mat och inventerar däremellan. Tiden går dock väldigt fort så jag hinner inte mycket på en dag.

Det som sätter mest spår i mig, som är här första gången, är det fantastiska landskapet, en oändlighet av is och snö. Ljuset är magiskt, solen står högt på himlen dygnet runt. De första nätterna hade jag svårt att sova. Vi fick dra ned rullgardiner redan under kvällen för att låta kroppen förstå att det är kväll. Nu har jag vant mig vid ljuset och uppskattar det högt. Även tystnaden är påtaglig. Vi har haft vädret med oss och hunnit en sväng till Svea. Det har jag svårt att sätta ord på och har nog inte hunnit smälta alla de intrycken ännu. Jag gjorde min första tältnatt i Antarktis där, låg och lyssnade på snöpetrellerna som häckar på klipporna runt omkring och knäppandet i isen. Just då kände jag att jag aldrig vill åka härifrån.

Efter 12 timmars skumpande i bandvagn var vi tillbaka till Wasa och vardagen. Som sagt, nio dagar kvar och mycket som skall avslutas och hinnas med. Jag har räddat blöta toalettrullar, fastfruset och utspritt tvättmedel, fuktskadade diskmaskinstabletter och salt som blivit till en hård klump som måste hackas och mortlas för att kunna användas. Tiden rinner iväg och snart finns bara minnen kvar. Försöker febrilt få med allt på bild men det är egentligen känslan jag bevarar.

Med vänliga hälsningar
Jennie Wikström