Vi har nu genomfört kontinuerlig kartläggning sedan den 25 juli, då forskningsisbrytaren IB Oden anlände till vårt undersökningsområde efter att ha lämnat Longyearbyen på Svalbard den 24 juli. När vi nu närmar oss expeditionens sista dag kan vi med säkerhet konstatera att resultaten har överträffat våra förväntningar. Målet har varit att samla in högkvalitativa data för kartläggning av havsbotten längs en föreslagen transarktisk kabelsträckning, och vi har framgångsrikt genomfört samtliga planerade undersökningar.

De första havsisområdena mötte vi vid ungefär 80°30′N när vi färdades norrut längs Yermakplatån, som sträcker sig ut från Svalbards kontinentalsockel. Inledningsvis var isen relativt lätt att bryta och påverkade våra ekolodssystem endast marginellt, särskilt multibeam-ekolodet och sedimentekolodet, vilka utgör kärnan i vårt uppdrag. Längre norrut blev dock isen betydligt tätare, vilket gjorde att vi fick ta till ett av våra särskilda ”polara kartläggningsknep”.

Metoden kallas med en glimt i ögat för ”hokey pokey”. I stället för att kartlägga samtidigt som fartyget bryter is stannar vi fartyget och låter multibeam-ekolodet automatiskt vinkla sin mätstråle först framåt och sedan bakåt. På så sätt kan vi kartlägga områden både framför och bakom fartyget under lugna förhållanden och undvika det störande brus som genereras vid isbrytning. Metoden har visat sig fungera exceptionellt väl, särskilt i de cirka 4 000 meter djupa vattnen norr om Yermakplatån.

Vi har framgångsrikt kartlagt samtliga prioriterade områden som ingått i expeditionen och samtidigt gjort flera spännande upptäckter. En av höjdpunkterna är en grupp anmärkningsvärt vackra små vulkankoner i den djupa riftdalen längs Gakkelryggen. En av dessa formationer är så framträdande att vi planerar att föreslå ett namn för den till den internationella underkommittén för namn på undervattensformationer, Sub-Committee on Undersea Feature Names (SCUFN).

En annan betydelsefull upptäckt är en serie ryggar som reser sig från havsbotten och bildar ett tydligt mönster längs sträckan mellan Yermakplatån och Gakkelryggen. En av dessa höjer sig mer än 1 600 meter över den omgivande havsbottnen, vilket gör den tillräckligt stor för att klassificeras som ett undervattensberg, en så kallad seamount, vilket kräver en höjd på minst 1 000 meter. Även för denna geologiska formation avser vi att lämna in ett namnförslag till SCUFN.

Sammantaget har expeditionen varit en mycket stor framgång. Sedan avfärden från Longyearbyen har Stockholms universitets kartläggningsteam bemannat och övervakat ekolodssystemen dygnet runt genom skiftgående verksamhet 24 timmar om dygnet. Arbetet har dock inte enbart bestått av att följa dataskärmar. Under expeditionen har vi också fått uppleva flera minnesvärda möten med isbjörnar och valar, samtidigt som vi kunnat njuta av de storslagna vyerna över den arktiska packisen.

Martin Jakobsson
Professor of Marine Geology and Geophysics, Stockholm University