Norra ishavet, 17 september 2026

Häromdagen fick vi uppleva en naturvetenskaplig högtidsstund. Ett samtal mellan en ung forskare och en äldre professor tidigare under expeditionen blev startskottet för en intensiv planering. Målet var en av Gakkelryggens hydrotermala öppningar.

Där ny havsbotten bildas

Gakkelryggen är en undervattensbergskedja som sträcker sig cirka 180 mil från Sibirien till Grönlands nordöstra kust. Den höjer sig ett par tusen meter över den omgivande havsbottnen. Det speciella med bergskedjan är att den utgör en så kallad spridningszon. Det innebär att den ligger vid gränsen mellan två jordplattor – den eurasiska och den nordamerikanska – som långsamt, mindre än en centimeter per år, rör sig ifrån varandra.

Mitt i bergskedjan finns en rejäl djupdal där ny havsbotten bildas när magma tränger upp från jordens inre. I djupdalen kan man hitta hydrotermala öppningar. Ur dem strömmar vatten som är flera hundra grader varmt och har en säregen kemisk sammansättning. Vi hade nu föresatt oss att hitta en sådan öppning och undersöka dess utflöde.

Hydrotermala utflöden för med sig värme och kemiska ämnen från jordens inre. De kan ge forskarna kunskap om både processerna i jordskorpan och mikroorganismer som lever av kemisk energi i en miljö helt utan solljus. 

Tidigare upptäckter visade vägen

Som så ofta inom naturvetenskapen har man glädje av dem som gått före. År 2001 genomfördes en polarexpedition med en amerikansk och en tysk forskningsisbrytare. De färdades längs Gakkelryggen, och ett av resultaten från expeditionen var upptäckten av ett antal hydrotermala öppningar (Edmonds et al., 2003). Vår rutt visade sig gå precis över en av dessa.

Napp på 3 300 meters djup

När expeditionsledningen gav klartecken för en forskningsstation på Gakkelryggen utbröt en febril aktivitet bland flera av våra forskargrupper. Idén var att lägga sig vid ett lämpligt isflak och sedan driva med isen över platsen. Havsisexperterna gjorde beräkningar av i vilken riktning och med vilken hastighet isflaket och Oden väntades röra sig under undersökningen. Havsbottenforskarna drog i gång sin mätutrustning för att lokalisera de hydrotermala öppningarna.

Väl på plats sänkte oceanograferna tillsammans med planktongänget ned en CTD-rosett, som bland annat mäter temperatur och samlar in vattenprover på utvalda djup. Denna gång letade vi efter en varmare vattenmassa som borde finnas ovanför den hydrotermala öppningen. CTD användes som en jojo och skickades upp och ned mellan 2 500 och 3 700 meters djup för att, om möjligt, hitta en temperaturavvikelse.

Slutligen fick vi napp mellan 3 200 och 3 400 meters djup, där vattnet uppvisade en förhöjd temperatur. Vilken glädje!

Ett antal vattenprover kommer nu att analyseras av planktongänget för att undersöka kemin och biologin i den varmare vattenmassan. Detta är för att bekräfta att vattnet ursprungligen kommer från en hydrotermal öppning. Sammantaget blev forskningsstationen vid Gakkelryggen en fin uppvisning i hur forskare från olika delar av expeditionen, genom hårt arbete och samarbete, lyckades nå målet: att hitta spår av en hydrotermal öppning.

Med denna blogg tackar jag för mig och hoppas att du som läsare har fått en viss inblick i livet ombord på Oden under Canada–Sweden Arctic Ocean 2026.

Text: Henrik Swärd, lärarstipendiat