Det finns ett särskilt lugn som infinner sig när man står på bryggan på Oden och ser isen brytas upp framför fören, medan blicken följer isflaken när de dyker upp under skrovet. Det är inte tyst. Det finns absolut ingenting tyst med flera tusen ton stål som bryter sig genom flerårig havsis. Men det som sticker ut mest är kaptenens och andrestyrmannens lugn och samlade sätt, trots all komplexitet omkring dem – det tog mig helt på sängen. Alla ombord har en uppgift som spelar roll, och både respekt och stadighet präglar varje steg i det dagliga arbetet.

Jag gick in i Polar Connect 2026-expeditionen med förväntningen att få lära mig om gynnsamma bottenförhållanden för en arktisk rutt för undervattenskabel samt om navigation i istäckta vatten under kabelutläggning. Däremot hade jag inte väntat mig att bli så fascinerad av det fina samarbetet i Odens dagliga verksamhet.

Det jag tycker allra mest om med den här resan är att se människor arbeta tillsammans. Bryggbefälen, SU:s kartläggningsteam, teamet från Polarforskningssekretariatet som stöttar de vetenskapliga instrumenten och maskinpersonalen som håller Oden igång så att alla andras instrument också kan fungera.

När jag tillbringade morgonen med att följa hur multibeam-teamet arbetade tillsammans med befälet på Oden var det inte precisionen i botteninformationen på skärmen som imponerade mest på mig. Det var de lugna samtalen mellan teamen – kurs, fart, svepbredd, en begäran om att hålla position i några minuter – följt av en enkel bekräftelse från bryggan. Befälet som styr fartyget och personen som följer hur havsbottnen växer fram på skärmen utför i den stunden samma arbete, fast från två olika team, och ingen av dem verkar tycka att det är något särskilt märkvärdigt. Det är helt enkelt så expeditionen fungerar när alla arbetar mot samma mål. Den sortens tillit är imponerande att observera från sidan. Att steg för steg skapa en bild av en havsbotten som är så bristfälligt kartlagd, ett svep i taget, helt beroende av att någon annan håller kursen medan isen rör sig runt och under skrovet, är något alldeles särskilt.

Mycket kan sägas även om ett annat fantastiskt team. Det är teamet från Polarforskningssekretariatet som ansvarar för vinschen och arbetet på däck när instrument behöver sänkas ned i vattnet från Odens fördäck eller när ett laboratorium behöver sättas upp för forskare under expeditionen. När en CTD-profil ska genomföras är själva instrumentet den enkla delen. Någon måste få det säkert i vattnet, sänka det kontrollerat till rätt djup under rätt tid och sedan få upp det igen utan att förlora det, samtidigt som hela förloppet övervakas och CTD-data registreras. Teamet från Polarforskningssekretariatet bedriver kanske inte själva forskningen, men forskningen ombord på Oden skulle inte vara möjlig utan dem.

Och bakom dem alla, nästan osynliga, finns maskinpersonalen som ser till att Oden har precis den kraft som isförhållandena kräver och kocken som lagar fantastiska måltider åt människor som helt har tappat tidsuppfattningen eftersom ljuset aldrig slutar sila in genom fönstren. Alla har de en liten del i varför kvaliteten på data från havsbottenkartläggningen är så hög.

Jag var inte beredd på hur annorlunda isen skulle visa sig vara i verkligheten jämfört med den is jag tidigare sett i mitt liv. Vissa morgnar ligger spridda isflak på mörkt, spegelblankt vatten som små vita öar. Andra dagar ser det nästan helt vitt och sammanhängande ut i alla riktningar, och Oden fortsätter i en stadig rytm som känns vibrera genom hela fartyget. Det har funnits dagar av genuint fascinerande stillhet – klart, starkt dagsljus, ingen vind, turkosa smältvattensamlingar på vita isflak – som en hägring. Och det har funnits stunder då isflaken varit tillräckligt tjocka för att stoppa oss ett ögonblick innan vi backat och tagit ny fart framåt.

Det som binder samman alla dessa reflektioner är samma lugn som börjar på bryggan. Arktis kräver ingen brådska. Det kräver helt enkelt respekt, och alla ombord har lärt sig att planera utifrån det. Tidsplaner justeras, rutter anpassas och människor samordnar sig. Ingen verkar särskilt bekymrad över det, eftersom expeditionens framgång bygger på att ha rätt kompetens för att kunna anpassa planerna när omständigheterna förändras.

Att beskriva mina upplevelser från den här expeditionen för den som är nyfiken kommer att vara svårt. Inte för att det är omöjligt, utan för att så mycket av det som har stannat kvar hos mig inte går att sammanfatta i en enkel mening. Det är summan av små, kompetenta och lugna handlingar i vardagen: en väg som hittas genom isflaken, ett svep på kartan som blir färdigt, ett samtal mellan en ingenjör och en geofysiker som börjar som småprat och slutar i en djup diskussion. Det krävs en särskild sorts ödmjukhet för att sitta i ett rum fullt av människor som var och en är expert inom sitt område och verkligen lyssna noggrant. De här erfarenheterna, lika mycket som något tekniskt resultat, är vad expeditionen stillsamt lär oss alla. Goda resultat kommer av att lita på expertisen, helt enkelt därför att komplexa saker bara kan åstadkommas tillsammans. De ögonblicken kommer att stanna kvar hos mig längre än alla fakta jag har lärt mig om förhållandena på havsbottnen.

Ieva Muraškienė
Strategy officer Polar Connect