Isbrytaren Oden, Norra ishavet, 26 augusti

Under ett par dagar har jag haft förmånen att få delta i den maringeologiska arbetsgruppens arbete. Gruppen leds av professor Matt O’Regan från Stockholms universitet. Till sin hjälp har han fyra unga forskare, nämligen Albin, Jena, Miriam och Rune. Alla fyra har ett eget forskningsintresse inom just maringeologi. Maringeologin står på flera ben, men ett viktigt sådant är havsbottenundersökningar av de lager av lera och sand, så kallat sediment, som täcker stora delar av världens havsbotten. Ur dessa historiska arkiv hittar man nycklar till både forntid och nutid.

Ett 12 meter långt kolvlod

För att få upp sediment till Oden från många tusen meters djup behöver man förbereda sig en smula. Tre dagar används för att montera ihop provtagningsutrustningen. Det är tre till fyra meter långa järnrör som monteras ihop till ett så kallat kolvlod. På kolvlodets topp hängs vikter som ska hjälpa till att pressa ner röret i havsbotten. Det är tunga prylar och kolvlodet väger uppemot två ton när det är färdigmonterat. Inuti det 12 meter långa kolvlodet placeras ett plaströr. Det är i detta rör som sedimenten samlas upp i form av sedimentkärnor.

Arbetet är fysiskt krävande och alla utom Matt är nya i gemet, men samarbetet är gott och utmaningar möts med lite jävlar anamma och mycket humor. Det visar sig att Albin är aktiv styrkelyftare, vilket kommer väl till pass när de 68 kilo tunga blyringarna ska hängas på kolvlodet.

2 250 meter ner till havsbotten

Så en vacker, nåja, dag är vi framme vid positionen för sedimentprovtagningen. Oden lägger sig vid ett lämpligt isflak, varefter vi samlas på akterdäck. Där finns ett par rejäla kranar som är till god hjälp. Dessa sköts av Polarforskningssekretariatets mycket erfarna personal med ett otal polarexpeditioner i ryggen. Det känns tryggt då det är stora krafter i rörelse. Även ett par ur besättningen bistår med kranarbete och säkerhet. Undertecknad har fått hedersuppdraget att sköta radiokommunikationen med bryggan. Även årets konstnärsstipendiat, författaren Andreas Norman, ansluter för lite grovarbete.

När kolvlodet hissas upp i höjden styrs det delvis för hand av två erfarna maringeologer som står längst bak på isbrytarens akterdäck (fantail). Dessa har också till uppgift att hålla aktern fri från isflak under själva provtagningen. Det blir några bistra timmar i snö och blåst.

Att fira ner kolvlodet de 2 250 meterna till botten tar cirka 30 minuter. Väl där nere utlöser ett triggerlod ett fritt fall på cirka tre meter, som ger kolvlodet en extra skjuts ner i sedimenten. Ju längre ner kolvlodet kommer, desto större är hoppet om en lång, fin sedimentkärna.

På vägen upp gissas det friskt på hur mycket sediment som kan tänkas komma upp. Själv satsar jag på 11,2 meter, vilket ska visa sig vara en vinnarsiffra.

11,5 meter av Norra ishavets historia

När kolvlodet till slut ligger på akterdäck igen ljuder det klassiska ”Core on deck” i radion och en febril aktivitet utbryter. Forskarna samlas snabbt kring kolvlodet för att ta hand om provet. Plaströret plockas ut och sågas i mindre, 1,5 meter långa bitar. Bitarna märks och forslas till laboratoriet på fördäck för vidare analyser. Det blev ett bra resultat med hela 11,5 meter sediment.

Efter dryga fem timmar i snö och kyla lämnar de sista kämparna akterdäcket och går in för en sen lunch. Bilden av den opraktiske, finlemmade och inomhusbleke akademikern har blåst iväg för gott.

Text: Henrik Swärd