Norra ishavet, 24 augusti

Att bli ”biten av polarbacillen” är ett metaforiskt uttryck för den oemotståndliga och livslånga längtan efter att få återvända till polarområdena om och om igen. Det kan tyckas märkligt att denna otillgängliga, karga och frusna plats kan vara så lockande. I går lyssnade vi på ett intressant föredrag med läkaren Leif Dotevall om sjukdomar i Arktis. På samma sätt som klimatförändringarna går snabbare i Arktis än på de flesta andra platser på jorden fick vi lära oss att även infektionssjukdomarnas spridning och konsekvenser kan förstärkas här. Även om de flesta ombord är förskonade från förkylningar tror jag att många nu har blivit bitna av den där polarbacillen.

Kanske är det den där magiska blå färgen i havsisen som inte riktigt går att fånga på bild. Kanske är det ljuset som är med oss dygnet runt, eller utmaningarna när vädret snabbt växlar och dimman tätnar, som gör att man inte kan få nog av denna plats.

Den senaste veckan har studenterna i forskarskolan deltagit i föreläsningar om allt från kartläggning av havsbotten till havsströmmar och det arktiska klimatsystemet. Ett återkommande tema i föreläsningarna är hur lite vi vet om centrala Arktis, det område där vi befinner oss just nu. Varje prov och mätvärde vi tar ger ny kunskap som bidrar till förståelsen av vår planets framtid. För mig som forskare är detta en mycket bra anledning att återvända till Arktis.

Genom internationella samarbeten och nätverk som sträcker sig utanför våra egna forskningsområden kan vi tillsammans göra nya upptäckter och möta stora utmaningar. Vi samlar in vetenskapliga data och utvecklar beräkningsmodeller, men i slutändan är det de diskussioner och det kreativa tänkande som uppstår i mötet mellan människor som verkligen skapar ett mervärde. Jag kan inte komma på en bättre plats för det än här i Arktis!

Text: Hanna Farnelid, ECR-Program Coordinator