Norra ishavet, 3 september 2026

Det här med isbrytning till sjöss är för mig jungfrulig mark. Jag hade nog en idé om hur det går till innan jag klev ombord, men den var mycket vag och, har det visat sig, rätt felaktig. Det hela är betydligt mer intrikat än vad jag trodde och utgör lite av en konstart i sig. Samspelet mellan en välkonstruerad isbrytare och dess kapten och styrmän är en stor del av isbrytarens styrka.

Oden drivs framåt av fyra motorer som är kopplade två och två till samma drivlina och propeller. Totalt finns 24 500 hk att tillgå. Under gång kan två, tre eller fyra motorer användas beroende på isens tjocklek. Ju större kraft som används, desto tjockare is kan brytas. Rimligt.

Dessutom är propellrarna monterade i så kallade propellerdysor. Det är stora järnringar som skyddar propellrarna samtidigt som dragkraften vid låga hastigheter ökar – något som är praktiskt vid isbrytning.

Vatten hjälper Oden genom isen

Förutom motorer och propellrar finns nere i Odens inre även två andra system som underlättar isbrytningen.

Först har vi skrovspolningen i fören. Havsvatten pumpas upp av två enorma pumpar för att kontinuerligt spola skrovet. Vattnet fungerar som ett smörjmedel mellan skrov och is. Dels spolas skrovet, dels sköljs isen samtidigt ren från snö, vilket minskar friktionen mellan is och skrov.

Det andra systemet är ett enormt vattenflyttarsystem. Över 300 kubikmeter vatten pumpas genom rör mellan styrbord och babord. Följden är att Oden rullar från sida till sida med en krängning på upp till 12 grader. På så vis bryts isen inte bara rakt framifrån utan också med hjälp av sidorörelserna.

När systemet är i gång hörs en klagande sång ombord. Det är luftrör kopplade till krängsystemet som ger ifrån sig ”Odens sång”, som besättningen kallar den.

Fart, kraft och tyngd

Sist men inte minst har vi Odens kapten och styrmän, som utgör den mänskliga delen av isbrytningen. De har att hantera tre viktiga komponenter: fart, kraft och tyngd.

Men även om Oden är en potent isbrytare handlar en stor del av jobbet om att hitta smidiga vägar genom isen. Till sin hjälp har man radar och ögon.

Det handlar alltså om att hålla den kurs som våra kollegor ombord på den kanadensiska isbrytaren har satt upp, samtidigt som man inom den kursen rör sig lite som en slingrande orm för att utnyttja svagare passager i ismassan.

När isen sätter stopp

Här i Arktis är isen olika tjock och kompakt beroende på var man befinner sig. Den allra tjockaste flerårsisen – den som inte smälter på sommaren utan i stället blir tjockare för varje år – finns norr om Grönland och den kanadensiska övärlden. Den typen av is rår inte Oden på. Endast atomdrivna isbrytare har möjlighet att gå in där. Därför håller vi oss borta från dessa områden.

Helt smidigt är det dock inte alla gånger. Ibland måste man backa och ta sats över tjockare ispartier. Ibland fastnar is mellan skrovet och propellerdysorna. Det känner man tydligt genom rejäla skakningar i skrovet.

Häromnatten var det mycket stök under flera timmar för att bli av med en isbit stor som en minibuss som hade fastnat under skrovet.

Då krävs erfarenhet, ett inre lugn och en stadig hand på styrspakarna. Det har Odens kapten och hans styrmän.

Vi övriga kan vända oss om i kojen och tryggt somna om.

Text: Henrik Swärd, lärare