Ungefär 120 km från kusten, i bergskedjan Vestfjella i Dronning Maud Land, ligger forskningsstationen Wasa som en fjällstuga på nunataken Basen. I 30 år har Wasa varit en viktig del av svensk infrastruktur för polarforskning och en nyckel till internationellt samarbete i Antarktis.

Under början av 1980-talet fanns det både en politisk vilja och ett forskningsmässigt intresse av att etablera svensk forskning i Antarktis. Det var inte första gången svensk forskning visat intresse för den frusna kontinenten i syd, den har haft en viktig roll för två milstolpar i Antarktis historia, nämligen den första svenska Antarktisexpeditionen 1901–1904 under ledning av Otto Nordenskjöld 1901–1904 och den första internationella forskningsexpeditionen – Norsk-brittisk-svenska Antarktisexpeditionen 1949–1952.

– Därefter blev intresset vilande, berättar Lize-Marié van der Watt, forskare i historia på KTH. På 80-talet blev frågor om exploatering av naturresurser samt miljöskydd i Antarktis heta och parterna i Antarktisfördraget började förhandla fram regler kring detta. Sverige ville förstås ha insyn i processen, vilket man kunde få genom att ansluta sig till Antarktisfördraget.

När Sverige anslöt sig till Antarktisfördraget 1984 fanns en tydlig ambition att uppnå konsultativ status, något som kräver att man bedriver substantiell vetenskaplig forskning i Antarktis och helst också har en permanent forskningsstation. De politiska argumenten för en forskningsnärvaro i Antarktis vägde tungt, bland annat för att det också bidrog till ökad insyn och samarbete i Arktis.

I och med Antarktisexpeditionerna 1987/88 och 1988/89 och etableringen av forskningsstationerna Svea och Wasa inleddes ett nordiskt, och internationellt, samarbete, som idag har utvecklats till framgångsrika och värdefulla nätverk och sammanslutningar inom polarforskningens alla områden.

Så byggdes Wasa

I samarbete med dåvarande Byggforskningsrådet och byggföretag gjordes de första planerna för Wasa utifrån erfarenheter av husbyggen i de svenska fjällen. Stationen skulle byggas på fast mark och inte på snö eller is som många andra forskningsstationer i Antarktis. På det viset skulle det vara möjligt att undvika att stationen blev översnöad, vilket orsakar slitage och stora underhållskostnader. Efter rekognoseringar valdes den snöfria nunataken Basen ut som en lämplig plats.

I samband med Antarktisexpeditionen SWEDARP 1988/89 anlände byggmaterial och byggnadsarbetare till Antarktis. De transporterades sedan från iskanten till byggplatsen med hjälp av bandvagnar och 1 januari 1989 kunde bygget av stationen påbörjas. Genom att Wasa är uppbyggd av prefabricerade byggelement, där varje del väger max 500 kilo för att kunna lyftas med helikopter, gick montaget snabbt. Redan 17 januari 1989 var stationen tillräckligt färdig för att kunna invigas.

Uppföljande undersökning av stationen

Dag Haugum, universitetsadjunkt i byggteknik vid Linköpings universitet, är en av dem som var med vid bygget av Wasa.

– Jag minns när vi kl. 22 på nyårsafton 1988 anlände med de första bandvagnslasterna på den månlandskapsliknande platå som skulle bli platsen för bygget av Wasa, berättar Dag Haugum. Efter drygt en och en halv timme hade vi lastat av allt och kunde fira in det nya året med Pommac och några svampiga räkmackor i midnattssolens sken. Ungefär en månad senare satt vi i den heta bastun i det nybyggda huset och reflekterade över förvandlingen från total ödslighet av is och sten till något som kan liknas vid en varm och ombonad villa med alla bekvämligheter.

Stationen byggdes utifrån erfarenheter från svenska fjällstugor, men det gjordes också olika modifieringar med tanke på att kunna undersöka hur dessa påverkar byggnaden över längre tid. Mätningar och iakttagelser gjordes de två första säsongerna, men de processer som påverkar en byggnad tar ofta lång tid. Tillsammans med Lennart Elfgren och Martin Nilsson vid Luleå tekniska universitet, kommer Dag Haugum att återvända under Antarktissäsongen 2019/20 för att göra en uppföljande undersökning av hur byggnaden påverkats av väder och vind under åren.

– Det blir naturligtvis oerhört spännande att återvända till Wasa efter 30 år, inte minst för att undersöka hur det speciella klimatet påverkat konstruktionen efter alla dessa år, säger Dag Haugum. Resultaten kommer att jämföras med liknande byggnader i skandinaviska fjällkedjan. Där finns både likheter och olikheter med det Antarktiska klimatet och ett av syftena är att se hur de olika fysiska egenskaperna påverkas av klimatskillnaderna.

Förhoppningen är bland annat att skapa en bredare och robustare erfarenhetsgrund för att kunna bygga trähus i framtida klimatförändringar.