Flera expeditioner fram till 2030

iQ2300 är en flerårig forskningssatsning i Antarktis med återkommande fältarbete vid den tyska stationen Neumayer III och de svenska stationerna Wasa och Svea, samt två isbrytarexpeditioner i mitten och i slutet av perioden 2025–2030. Forskarna ska samla in grunddata för att minska osäkerheterna kring den östantarktiska inlandsisens framtid. Forskarna kommer bland annat att undersöka hur isen har förändrats sedan den senaste istiden, hur snabbt shelfisen smälter i kontakt med havet, om och var ytlig smältning kan uppstå, hur snabbt isen flödar och om det finns smältvatten vid botten. Parallellt sker atmosfärs-, jordssystem-, is- och havsnivåmodellering som tar hänsyn till nya fältdata.

– Vi vill också undersöka om det finns risk för att avsmältningen kan påskyndas kraftigt – liknande den utveckling som har observerats för delar av de grönländska och västantarktiska inlandsisar. Målet är mer tillförlitliga modellstudier av den östantarktiska inlandsisens utveckling under de närmaste århundradena, och därmed bättre underlag för svenska kommuners sårbarhetsanalyser och långsiktiga planering kopplad till havsnivåhöjning, säger Arjen Stroeven, professor i naturgeografi vid Stockholms universitet, och den som leder forskningstemat iQ2300.

Varför Riiser-Larsenisen är i fokus

Den östantarktiska inlandsisen förefaller i dag bidra relativt lite till den pågående havsnivåhöjningen, men det kan förändras snabbt om havstemperaturerna fortsätter att stiga. En nyckel är de flytande shelfisarna, som fungerar som en “broms” för den bakomliggande inlandsisen. Shelfisar hålls delvis tillbaka av kustens utformning och av bergsknallar under isen. Skulle klimatförändringarna smälta bort dessa flytande shelfisar, som bromsar upp den bakomliggande inlandsisen, så skulle inlandsisens is allt snabbare flöda mot havet, smälta och bidra till havsnivåhöjning.

– Riiser-Larsenisen är en sådan shelfis och det är den fjärde största i Antarktis – med en yta större än Nederländerna. Längs shelfiskanten, mot havet, finns dessutom en relativt varm havsström på djupet, Weddellvirveln, som om den skulle komma närmare ytan direkt skulle påverka Riiser-Larsenisens avsmältning underifrån. Detta är alltså ett mycket känsligt system som vi tror kommer att kunna slå om från liten påverkan idag till kraftig påverkan i framtiden. Tillsammans med allt varmare havstemperaturer och en ökad avsmältning av shelfisen, så snöar det också kraftigare, vilket i dagsläget gör att systemet verkar ligga nära balans. Vi vill därför studera helheten i detalj innan en möjlig tröskel passeras, där Riiser-Larsenisen börjar krympa snabbare och inlandsisens avsmältning bidrar mer till havsnivåhöjning, säger Arjen Stroeven.

Expeditionen 2025/26 – första steg i en flerårig plan

Under expeditionen 2025/26 genomförs flera insatser som ska lägga grunden för de kommande årens studier inom temat iQ2300. Studierna på Riiser-Larsenisen kan vara de allra första som sker på den aktuella delen av shelfisen, och den första expeditionen har verkligen karaktär av både expedition och utforskning.

Forskarna kommer bland annat att:

• mäta istjockleken med markradar och avståndet mellan shelfisens undersida och havsbotten med seismiska metoder,
• bygga en väderstation och installera en stationär markradar nära gränsen där inlandsisen börjar flyta för att följa förändringar i istjockleken de kommande fem åren,
• installera ytterligare en stationär markradar närmare shelfiskanten och på sikt verifiera mätningarna med data från en framtida isbrytarexpedition och en obemannad undervattensfarkost,
• använda resultaten för att välja de bästa lokaliseringarna för en planerad borrning genom shelfisen om tre år.

– Högre upp på inlandsisen genomförs studier som kommer att besvara frågorna om hur mycket snö det kommer årligen och hur den fördelar sig över inlandsisens yta. Det görs delvis genom markradar som kan visa snölager, dels genom analyser av 5–30 meter långa borrkärnor av hårt packad snö (firn) längs en profil från shelfiskanten, förbi stationerna Wasa och Svea, upp mot polarplatån på cirka 2 000 meters höjd. Den rumsliga bilden kompletteras också med satellitmätningar som behöver kontrolleras och kalibreras med fältdata, säger Arjen Stroeven.

Ambitionen är att kunna leverera förbättrade uppskattningar av havsnivåhöjning fram till år 2300. Resultaten väntas bidra till kommande IPCC-rapporter och även presenteras under det internationella polaråret 2032–2033.