Hur kan man börja ett brev som handlar om mer än vad man kan sammanfatta i text. Som kommer bli en hel utställning? Något man kommer jobba med i ett år, eller flera? Jag antar att man kan börja där man står med fötterna. Så vi håller det konkret, så får det konstnärliga följa senare, för det formas fortfarande.

Nedan följer några iakttagelser från fem veckor ombord på Oden:

• Jag står just nu på golvet i ateljén, alltså i min ateljécontainer på 4e däck. När båten går rör det sig, bultar, rycker. Det får mig att vara på hälarna. Jag förstår att jag inte tidigare, även om jag alltid hävdat att jag har det, har insett i vilken grad jag använder mig av min kropp i måleriet. Kanske har jag, alltid på land, varit i sådan kontroll att jag oftast satts ur balans av inre rörelser, inte yttre. Vilket gör det annorlunda mot att måla på land, än ombord på en isbrytare, som tuggar sig genom flerårsis. Det märks i praktiken, och jag har därför delvis lagt passen i ateljén efter när skeppet står still för olika provtagningar. Även om jag på sista tiden börjat omfamna det ryckiga och oförutsägbara motståndet. För det är ju sällan fel att sättas ur balans, och det har märkts i min process. Ett banalt men roligt exempel på hur det kan arta sig var att lösenordet till min dator var som bortblåst? Samma som jag startat datorn med varje dag i typ femton år? Helt borta? Var utelåst i tre dagar, försökte om och om igen. Nya kopplingar har gjorts i huvudet, precis som vatten rinner och finner nya vägar, när en sten läggs i bäcken, eller hur måleriet förändras när det möter förändrade yttre strukturer.
• Apropå det! Det här förändrar mig och hur jag ser på världen. Att vara en del av ett skepp, en maskin med människor, forskare och besättning, som en del av en större kropp men med olika uppgifter. I början var det utmanande, att hitta plats och syfte. Försöka arbeta som vanligt, fast det inte går, det tar på krafterna att streta emot, dra åt ett annat håll. Allt det du trodde att du visste, behövde du vända på ett antal gånger, och det gör jag fortfarande. Drömde om att jag hängde upp och ner i ett tåg, hissades upp i taket. Låter obehagligt men har faktiskt varit skönt att bli satt ur balans. Så mycket har ruskats om och saker som skakas om, byter plats med varandra, startar nya konstellationer.
• Jag känner mig dock fattig i måleriet. Det har i och för sig gått bättre att måla än vad jag någonsin kunnat tro, jag trodde inte jag skulle måla såhär mycket? Alla pannåer jag tog med är slut, förutom två som jag sparat ”som en reserv om det skulle kännas som jag skulle dö med en sång i mig” (tips ha alltid två pannåer till sista minuten haha). Har fått hjälp av Jon att såga nya av skivor i träverkstaden två gånger. Tänk att det här skeppet har allt? Det är en otrolig båt, jag äskar den så mycket. Det är fint att jag har fått ta lite av vad som finns. Duscholja som handkräm, skruttpannåer från soptunnan istället för dom dyra fina handgjorda från Tyskland. 26 målningar har jag i ateljén. Naiva, söta, starka, råa och gråa står dom lutade under min arbetsbänk. En med en fastlimmad nyckelpiga på, som klev på med oss i Svalbard.
• Men hur gör man när man inte har medel för att vara precis och akademisk i måleriet, men har viktiga saker att måla, som måste göras med precision, kirurgisk skärpa, rent tekniskt och konceptuellt? Där det inte finns plats för missförstånd eller yttre omständigheters skapande kaos. De praktiska begränsningarna att måla på en båt, med mycket folk och lite material och utrymme, sätter en teknisk munkavle på mig. Och det blir tydligt när jag har alla de här små vilddjurssmålningarna som står nedanför mina fötter, som små gremlins. Dom är råa. Skitiga, klumpiga och lite vilda. Jag drömmer om min stora rena (en definitionsfråga dock) ateljé med vidder av uppspända dukar, spända som trumskinn, perfekt balanserade av det glansiga harlimmet som gör ytan som pärlemor, och stora tunga färgtuber, torra pigment, verktyg som inte geggar ihop… Men ändå, hur kunde jag tro att det här inte skulle kunna gå? Jag har ju målat som ett djur! Och de små målningarna kommer följa med in i arbetet i ateljén med de stora, som en brygga och som en ständig påminnelse till kopplingen till det här landskapet. När jag väl är tillbaka. Förutom det trivs jag som fisken i vattnet och skulle kunna vara ute här i flera månader till!

Några korta;

• ISEN!!!
• Har fått hjälp med titlar, finns oväntat spetsiga poeter ombord.
• Jag gillar bastun, kommer sakna den. Gymmet har också varit grymt. Bion, och min lilla sovkoj i mitt underbara lilla hytt-husrum med forskaren Noemi är också perfekt.
• Kommer sakna hela båten, att varit ombord på en flytande ateljé som tuggat sig genom det vackraste och samtidigt mest melankoliska landskap jag någonsin har varit i är en upplevelse jag fortfarande står delvis ordlös inför. Glad för att jag, och min dåliga balans, fått den här möjligheten.
• Har en djup och stark respekt för forskarna och det arbete de gör. De är vår tids hjältar. Och det har varit inspirerande att jobba parallellt med dom, och jag antar att det kommer speglas i resultatet.

Bilder, filmer, och om ni har frågor, se Instagram @saravidee