Text av: Karna Johansson, expeditionsläkare

Tänk dig en forskare på ett berg. Hen väger en bit sten med en handvåg och ser lyckligare ut än den gladaste sportfiskare. Sten, tänker du, hur kan man bli glad av det?

Nunatakerna, bergen som sticker upp ur isen, är som mätstickor som påverkas av mängden kosmisk strålning de utsätts för. Stenproverna som tas kan därför användas för att beräkna hur tjock isen har varit genom historien. Mer sol, mindre is. Kunskapen om istäckets historiska utbredning över Antarktis kan bland annat bidraga till att bättre förstå framtida klimatförändringar.

Forskning är en tidskrävande process och den som vi är en del av här är inget undantag. Förutom alla förberedelser med att ta sig hit och hem igen, analysera prov och bearbeta data samt skriva artiklar, är insamlingen i sig själv tidskrävande.

Först får forskarna leta fram en lämplig plats som uppfyller krav i form av höjd över havet, kvaliteten på stenarna och lokalisation, det kan krävas många timmars körning och vandring för att nå dit. Platsen ska sedan positioneras med en väldigt exakt GPS, fotas och kartläggas i förhållande till horisontlinjen. Först därefter tas provet, som ska väga mer än ett kilo, med hjälp av kilar och hammare alternativt slagborr som måste ha varma batterier och skärpta borr. Slutligen ska provet mätas, läggas i en specialmärkt påse, vägas och bäras tillbaka till skotrarna. Med detta i åtanke är det lite lättare att förstå våra forskares glädje över en bit sten.

Och det ska jag säga, att när man får loss den där stenbiten precis som man planerade när man borrade och slog i kilarna, då kan sten verkligen vara något att glädjas över!