Text av: Karna Johansson, expeditionsläkare

I helgen flyttade vi vårt basläger längre in i Vestfjella. Nunatakerna är högre och står här tätare och glaciärerna som väller över kammarna skvallrar om vilka enorma krafter som naturen kan uppbåda. Vi har fortsatt otrolig tur med vädret, som oftast bjuder på ett tiotal minusgrader och strålande sol. Med lite packning för provtagningen på ryggen får vi ibland vandra i bara underställen till provtagningarna för att inte smälta bort.

På nyårsafton spelar vi sällskapsspel, tar på oss det renaste vi hittar, klämmer ihop oss i Andreas och Håkans ark och äter snacks. Vi enas om att fira svenskt tolvslag, klockan 23 lokal tid, mest för att vi trots mysfaktorn är ganska trötta! Vi pratar om vilka nyårslöften vi skall avge och vad vi har för traditioner på nyårsdagen. Det visar sig att de flesta av oss gör någon slags utomhusaktivitet på nyårsdagen. Andreas brukar isklättra och själv brukar jag gå en topptur på skidor som ett avstamp inför kommande år. Jane lovar att vi ska få både toppar och is.

Jane håller sitt löfte och nyårsdagen blir en spektakulär vandring upp längs en rygg benämnd Kjakebeinet, en anatomisk referens som syftar på bergets krökning och de tandlika klipporna längs kammen. Provtagningen blir också väldigt bra och med två dagar kvar är forskarna redan nöjda med det vi har, även om det inte skulle bli någon mer provtagning.

Vi hinner dock med ett nytt basläger och ytterligare några turer innan det är dags att åka hem. Färden till Wasa går snabbt och lätt, det tio milen avklaras på cirka fem timmar inklusive pauser. Det har snöat och blåst lite lagom så att underlaget är mycket jämnare än på utresan. Kanske lockar också tanken på en varm dusch och ståhöjd inomhus, men oavsett kommer vi hem till stationen i god tid innan middagen. I morgon ser vi fram emot en välförtjänt ledig dag innan vi börjar göra oss i ordning för den betydligt längre och mer utmanande turen som komma skall!