2024-09-05, Lincolnhavet – på väg mot Petermannfjorden

Nu när vi under några dagar enbart kommer att ha fokus på marina aktiviteter finns det tid att skriva om våra undersökningar av glaciärerna C.H. Ostenfeld och Ryder samt om våra planer att besöka Petermannglaciären innan vi avslutar expeditionen i Pituffik om cirka två veckor.

Ostenfeld-, Ryder- och Petermannglaciärerna ligger granne med varandra längs norra Grönlandskusten, och var länge några av de sista som hade flytande istungor som sträckte sig flera mil längs varsin fjord (Victoriafjorden, Sherard Osborn Fjord, och Petermannfjorden). Från Petermannglaciären har stora isberg kalvat vid flera tillfällen under det senaste decenniet – istungan blev upp till 30 kilometer kortare – medan Ryders glaciärtunga har varit mer stabil, för att den är mer skyddad från att varmt vatten tränger sig in i Sherard Osborn Fjord. Detta vet vi på grund av våra undersökningar under tidigare expeditioner med isbrytaren Oden (Petermann-2015 och Ryder-2019).

När vi kom till Victoriafjorden med Oden i mitten av augusti var Ostenfeldglaciären ett område som vi inte sett tidigare med egna ögon, vi hade bara sett satellitbilder. I Victoriafjorden fanns så mycket packis, stora isflak och isberg som hade kalvat från Ostenfeldglaciären att det var omöjligt för Oden att ens komma i närheten av Ostenfelds glaciärfront. Den visade sig bara under vårt första spaningsflyg med helikoptern, och vi blev alldeles överväldigade av vad vi fick se: fronten låg bakom en mer än milsbred zon av 30 meter höga och flera hundra meter breda och långa isberg, med smala remsor av havsvatten emellan, som oftast bara kunde skönjas under en sörja av vad som såg ut som issmulor men som egentligen var isbitar lika stora som lastbilar. Det kan vara svårt att förstå storlekar i denna miljö!

Vi undersökte Ostenfeldglaciären men hjälp av en så kallad isradar, för att bland annat ta reda på hur berggrunden under isen ser ut och hur den påverkar isflödet, och hur glaciärens tjocklek varierar.  Vi har även karterat frontområdet med hjälp av en drönare för att få en detaljerad bild över glaciärens spruckna yta. De första analyserna av insamlade data visar att glaciärfronten står på havsbotten, och att den är totalt cirka 300 m hög, men att bara cirka 30 meter syns ovanför vattenytan. Själva glaciärytan ser ut som ett hav av sprickor, som delvis är vattenfyllda. På andra ställen har stora sjöar bildats på glaciärytan, vilket betyder att viss avsmältning har skett vid ytan, men att glaciären är kompakt fruset vid större djup. 

Efter helt problemfria insatser av isradarn vid Ostenfeldglaciären fortsatte vi med likadana mätningar vid Ryderglaciären, där fokus var att lokalisera det annars otillgängliga så kallade grundningsområdet, d.v.s. där glaciären börjar lyfta från sin underliggande berggrundsbädd för att övergå till just en flytande glaciärtunga, med fjordvatten och havsbotten under. De första analyserna tyder på att grundningszonen har flyttats längre in mot land, och att smältvattenkanaler på isens undersida – som det fanns inga tidigare rapporter om men som vi kan se indikationer på i vår nyinsamlade data – kan ha spelat roll för detta tillbakadragande. Ryderglaciärens front ser mycket välstädad ut jämfört med Ostenfeldglaciärens front😊.

Nu åker vi mot Petermann för att komplettera med isradarundersökningar även där.

Text av Nina Kirchner, Co-chief scientist och professor i glaciologi vid Stockholms universitet