2024-09-02, lämnar Victoriafjorden

Från och med den första september har vi återvänt till inloppet av Victoriafjorden med IB Oden efter att ha tillbringat 16 dagar i fjorden och den närliggande Nordenskjöldfjorden i norr. Idag avgår vi från detta område för att återinträda i Lincolnhavet och börja vårt försök att bege oss norrut, i linje med vår ursprungliga expeditionsplan. Vi är fullt medvetna om utmaningarna och den betydande risken att tvingas vända tillbaka och återvända till Pituffik om havsisförhållandena visar sig vara för svåra. Inget fartyg har någonsin korsat Lincolnhavet från söder till norr – eller vice versa – av goda skäl. Den första uppgiften på dagens agenda är en isspaningsflygning med helikoptern. Jag flög tillsammans med kapten Erik Andersson och expeditionskoordinator Åsa Lindgren. Om vi ​​inte kan ta oss hela vägen genom Lincolnhavet kommer vi i alla fall att kunna samla in data från en region utan provtagning medan vi återvänder söderut till Naressundet.

Datainsamlingen i fjorden har varit mycket mer framgångsrik än jag hade vågat hoppas, även om den fantastiska armadan av isberg från den kollapsade istungan effektivt satte stopp för oss cirka 37 km från fjordmynningen. Med hjälp av Odens multibeam har vi kunnat kartlägga över 1 520 kvadratkilometer havsbotten, vilket är några hundra kvadratkilometer större än Öland, Sveriges näst största ö. Tillsammans med batymetrin (terrängens fysiska form under vatten) samlade vi också in underbottenprofiler, midwater sonardata och aktuell information från Acoustic Doppler Current Profiler (ADCP).

Vårt allmänna driftläge innebar att kartlägga havsbotten på natten, eftersom området är helt okänt, och att genomföra datainsamling på stationer under dagen. Stationsarbete inkluderade att hämta sedimentkärnor med hjälp av kolv, gravitation och multi-corers, insamling av vattenprover och mätning av havsegenskaper med en CTD (Conductivity, Temperature, Depth). Vi använde ett "Bongonät" för att fånga upp levande plankton för artstudier i dessa avlägsna områden. Vi utförde även omfattande arbeten på land. De två helikoptrarna var upptagna med att flyga ut våra två geologer för att studera geologin och placera en uppsättning seismometrar längs den östra sidan av Victoriafjorden, samt teamen som samlade drivved, buskar och borrade i sjöar. Fyra sjöar borrades framgångsrikt med en Nesje-kolv. En viktig komponent i vårt program ledd av Nina Kirchner, min Co-chief Scientist-kollega, var att använda radarekoljud från helikopter för att mäta tjockleken på C.H. Ostenfeldglaciären runt dess marginal och Ryderglaciären på sin nuvarande grundstötningsplats. Totalt flögs cirka 700 km profillinjer.

Den amerikanska gruppen från Center for Coastal and Ocean Mapping (CCOM) vid University of New Hampshire ledd av Larry Mayer, tillsammans med teamet från KTH, använde små fjärrstyrda fordon för att kartlägga isberg. Detta började med att Odens lilla arbetsbåt Munin togs nära ett isberg nära Stephenson Island vid inloppet till Victoriafjorden för att stödja de fjärrstyrda fordonen, Echoboat (CCOM/UNH) och Kuninganna (KTH). Vid ett senare tillfälle användes Echoboat direkt från Oden. Den visade sig faktiskt kunna gå över någon tunn is som vi trodde skulle blockera dess väg. Ytterligare aktiviteter med småbåtar vi tagit med, Munin och Skibladner, inkluderar mätning av metan längs stränderna och seismisk profilering och multibeamkartering.

Sammantaget har vi fångat en enorm mängd data som kommer att hjälpa oss att förstå den avlägsna Victoriafjorden, och i synnerhet orsaken bakom den fullständiga kollapsen av C.H. Ostenfeldglaciärens flytande istunga 2002.

Text av Martin Jakobsson, Co-chief Scientist, professor vid Stockholms universitet