Tisdag 16 maj kl 19:30
Är detta tiden för konst?
Väckarklockan denna morgon är motorn som slår igång klockan 07.00. Två timmar senare har vi anlänt till vår nya bakgård, ett stort isflak att vända och vrida på. Att borra i och igenom, att fästa master i och skicka prylar igenom. Står uppe på Bryggan och ser hur hålen borras där Oden ska fästas. Isen mäter 185 centimeter. Under dagen har grupper av forskare varit ute och påbörjat sina isstationer och helikiten gjorde sin första flygtur och personerna involverade i flygningen var så lyckliga att de firade med choklad och ost på kvällen. För piloten Sven kommer dagarna att bli lite lugnare, då han inte längre behöver flyga ut forskare till isen. Men det finns andra saker han ska transportera, som att flyga omkring med en helipod i två timmar. Jag frågar lite försiktigt om det kanske kan finnas plats för en konstnär en dag framöver och han svarar, med sin alltid så lugna röst: ”det kan gå, det kan gå”. Jag kunde inte väntat mig er mer positivt svar.
Efter lunch tar motorman Richard med mig på en rundtur bland Odens olika maskinrum. Jag fastnar för den blå vattensmörjningspumpen och han tycker att min syn på dessa delar som fina är aningen överskattat. För hans del är han glad så länge de funkar. Pumpen ser organisk ut, nästan som en snäcka. Ett hölje fyllt av sektioner där vattnet transporteras och omvandlas (även om jag har lite svårt att hänga med i alla detaljer kring tallrikar och annat som pressar vatten åt än det ena, än det andra hållet.) En del rum är riktigt varma, vilket gör dem till perfekta torkskåp. Maskinisternas rena kläder, prydligt på sina galgar, hänger längs väggen. Jag får även lära mig att du inte kan hårdkoka ett ägg på ett högt berg. Det berättar Richard då vi står vid en maskin som höjer trycket så att vatten ska börja koka redan vid 60 grader.
Åsa, vår samordnare ombord, ringer mig under dagen. Hon har lite svårt att veta var hon ska börja: ”Jo, det låter kanske lite konstigt, men jag har lämnat en svart liten soppåse på ditt skrivbord. I den hittar du en död snösparv. Vi såg den flyga omkring tidigare, men sedan hittade vi den död. Jag tänkte att du kanske ville ha den.” Jag blir lite full i skratt, också rörd. Klart jag vill ha den. Så medan forskarna gör sina viktiga insatser och besättningen gör så att vi överlever och tar oss fram, sitter jag och tecknar av snösparven som mötte döden på Oden. Jag vrider och vänder på den mjuka, lilla kroppen och noterar att inte bara människan tömmer sin mage vid dödsögonblicket.
Text: Ida Rödén