Jag skriver vidare på min text om konstnärsgruppen Norra Orienten. Platsen jag nu befinner mig på är förvisso väsensskild den plats som Norra Orienten intagit. Men just kopplingen till vatten är stark och logisk att fördjupa sig i när vi nu bryter oss igenom isen.

Norra Orienten har idag inrättat en försöksplats vid det nedlagda sågverksområdet Marieberg vid Ångermanälven. Tillsammans undersöker de markerna, känner av vibrationerna i de kvarvarande byggnaderna, de vadar i älven, de registrerar växtligheten och ljusförhållanden. Björn Ola Lind är en av de konstnärer som arbetar med vattnet i videoverket ”Storälven”. Den poetiska berättelsen vecklas ut till en resa genom myter och historier kring vattnets betydelse genom tiderna. Det är älven som färdväg och kraftkälla, men där människan lagt beslag på själva kraften. Forsar och fall omvandlat till ett kontrollerat och reglerat flöde. Få organismer klarar att växla mellan brusande älv och tillstängda dammar under loppet av ett dygn.

Vattnet är det viktigaste vi har. Den värld vi lever i är vattnets värld, jorden är en planet dominerad av världshav. Kontinenter sticker upp för att sedan försvinna. Även människan är kopplad till ursprunget i urtidshavet. När jag idag sitter i min container och läser vidare i Rachel Carsons ”Havet”, antecknar jag: ”Fiskar, amfibier och reptiler, varmblodiga fåglar och däggdjur – alla äger vi i våra blodkärl en saltlösning, där ämnena natrium, kalium och kalcium finns lösta i samma proportioner som i havsvatten. Detta är vårt arv från den tid för tusentals miljoner år sedan, då avlägsna förfäder utvecklades från encelliga till flercelliga varelser och utvecklade ett inre cirkulationssystem, där till en början endast havsvattnet strömmade.”

Vattnet är även centralt i Ina Palms skulpturala installation, ”Projektet Svansjön”. Vid kajen i Marieberg flyter tolv uppblåsta gummisvanar. Elva vita och en svart. En svart svan som bryter mönstret. Länge var västvärlden övertygad om att alla svanar var vita. Så upptäcktes den första svarta svanen i Australien. En enda observation ogiltigförklarade en tidigare absolut utsaga. ”Allt som krävs är en svart fågel”, skriver Nassim Nicholas Taleb i ”The Black Swan”. Enligt svarta svanen-teorin är det vi inte vet långt mycket viktigare än det vi vet. Vi förstår inte kaos eftersom vi söker logiken.

En svart svan kan ta alla märkbara skepnader – ett krig, en naturkatastrof, ett virusutbrott, ett artificiellt liv. Då en svart svan uppenbara sig vill vår mänskliga natur hitta förklaringar till varför det otänkbara inträffade. För Ina Palm var idén att klimatkrisen var en svart svan, men insåg sedan att klimatkrisen är något vi möter med öppna ögon. Det är däremot mycket möjligt att en händelse triggad av klimatet blir vår svarta svan. Mer detaljer än så kan vi inte veta, eftersom en svart svan varken kan förutspås eller förklaras. Den är ett resultat av livets kaos. Inte logikens beräknelighet.

Även Kerstin Lindströms tillfälliga monument ”SKRIET från tvättstugan”, passar min nuvarande position på en isbrytare. Det blåser kraftigt över sågverksområdet, vinden sliter i kvadratiska tygbitar som med klädnypor fästs vid en grov, högrest järnkonstruktion. Kvadraterna har målats med signalflaggor som sjöfarten använder för att kommunicera. Uppe på Bryggan lånar jag en bok med signalflaggor och börjar tyda meddelandet från tvättstugan. Ett skrik, en bedjan, en varning. Meddelandet från tvättstugan kan tolkas som ett nödrop, likväl som ett motangrepp. Ett högljutt meddelande från alla de kvinnor som levde vid sågverket – kvinnor som bar upp samhället men som egentligen aldrig gavs något utrymme. Marieberg var vid denna tid en plats med många vägar ut i världen och en plats med minst lika många berättelser. Oftast är det dock männens berättelser som sparats till eftervärlden.

Så vad passar bättre än att denna dag lyfta kvinnorna. Det är morsdag idag. Gabin ska innan lunch skicka iväg sin väderballong så jag gör honom sällskap. På ballongen tecknar jag av isbjörnsmamman med sin unge och skriver: Happy Mother’s Day from Oden. För jag har hört från mina medresenärer, att många mammor läser mina dagboksinlägg. Så grattis alla mammor, det här är eran dag!

Text: Ida Rödén