Söndag 21 maj kl 12.45

Foto: Ida Rödén

Morgonen börjar med högläsning ut H.P. Lovecrafts ”Vid vansinnets berg”. Jag läser högt, trots att enbart jag är den som lyssnar. Kanhända låter det ensligt och möjligen märkligt. Men boken är skriven med ett språk som kräver att den ska läsas med inlevelse, rakt ut. Med detta exempel på en mening, bör motivet till att läsa högt bli uppenbart: ”Det går inte att undvika tvivel inför de verkliga fakta som jag ska avslöja; men skulle jag dölja det som förefaller otroligt och osannolikt hade det inte funnits något kvar att säga.”

Klockan 23.10. Idag är avresedagen. Det är dags att göra ett nytt försök att nå nordligare breddgrader. De sista mätningarna görs ute på isen, utrustningen plockas in. Själva nedplockningen blir aningen panikartad då isbjörnsvakten ser något vitt röra sig i den täta dimman. En hägring, en gigantisk fiskmås, en isbjörn, det finns inte tid att veta säkert. ”Abort, abort”. Den utrustning som inte hunnit plockas ner får hämtas vid senare tillfälle.

Själv sitter jag tryggt i min blåa container där jag påbörjar en ny studie av en framtida ö. Denna har Eistla som sitt högsta berg. Hennes topp återfinns 3137 meter ner i djupet. Eistla själv är 1700 meter hög. På slutet av 1700-talet kan detta möjligen ha formulerats: 8700 famnar ned i djupet väntar Eistlas högsta topp. Det skall krävas ytterligare 3000 famnar innan du når marken vid hennes fötter.” Vilka vattenvarelsen som rör sig vid hennes bråda djup återstår att se.

Det är något visst med famnar. Längdenheten härstammar från den lodande sjöresenären. En klump av bly, menad att falla ända tills en stöt går genom hela linan, in i den hand som utför handlingen. Att upptäcka världen, inte genom seendet, utan genom en känsla, en vibration. Efter detta halas blytyngden in och varje famndragande rörelse mäter samtidigt linan och därmed också djupet. Lodandet, som ett sätt att genom vibrationer mäta det icke synbara.

Text: Ida Rödén

Publiceringsdatum: 21 Maj 2023