På morgonen står jag på fjärde däck och ser hur forskarna lämnar Oden. Det ser speciellt ut när de rör sig ut över isen. Som ett lämmeltåg – eller som Paul beskriver det, en eskortering av fångar – går de i led med en isbjörnsvakt i täten och en på slutet. Vi får inte lämna båten utan beväpnade vakter och alla rörelser rapporteras med radion upp till Bryggan: ”ice-bridge, ice-bridge, xx on ice, gun loaded.” En fångtransport, en månlandning, en vandring över öken där sanden ligger som kompakta lerkakor, eller en exkursion ut på ett isflak.

Strax innan lunch får jag besök av Paul. Jag visar vad jag sysslar med, men är egentligen mer intresserad av att se hans arbetsplats. Han tar mig med på en tur genom de olika containrarna och visar även taket med alla manicker. Det är magi ändå, tänker jag när han visar en apparat som suger in moln. Hade jag haft en serietecknares anlag skulle jag göra en serie om Paul, hans team och alla uppfinningar. Just den här dagen är himlen klarblå, så inga moln kan sugas upp, men han lovar att hämta mig en mulen dag så jag kan se molnen fångas. En annan maskin skickar ut laser som registrerar snöflingor. Så när snön kommer, då kommer Ida tillbaka!

Piloten Sven tittar också förbi. Det är spännande att höra om hans olika äventyr. Han har varit på Oden vid så många expeditioner att han beräknat att han levt här ombord i drygt ett år. För hans del är dessa stationära dagar mer vilsamma. Forskarna är nöjda med arbetspassen på vår ”bakgård”, vilket betyder att han själv inte behöver flyga iväg och sedan sitta i timmar som isbjörnsvakt (fyra timmar som vakt i minus 14 grader och med vindstyrka på 14 sekundmeter är inte jättekul, förklarar han).

Klockan 18.30 står jag redo vid landgången, iklädd flytoverall, ispiggar och radio. Jag har fått permission och ska med beväpnad eskort göra en vandring över isen. Jag anropar: ”Ice control, ice control, number 52 on ice”. Åsa frågar om jag är redo för en längre promenad och jag svarar tveklöst ja. Detta med avstånd och referenser. Definitionen på en lång promenad visar sig vara en kilometer. Men vi tar tid på oss. Vandrar en slinga där vi passerar alla forskningsstationer. Först, den som Fredrik kallar ”de finska vinterbadarnas vak”. Här sitter tre forskare och hissar ner ett rör på 500 meters djup för att hämta in vattenprover. ”Det där röret, det är dyrt det. Men det kan inte jämföras med den här”, säger han och pekar på en robotliknande maskin med lampor till ögon och en gripklo till mun. ”Den är riktigt dyr.” Maskinen är Philips ROV som snart ska sänkas ner i hålet för att skanna av en större yta av isen från undersidan. Några forskare stannar vid vaken medan vi andra vandrar vidare till stationen som bland annat är en vädermast. Vid masten viker vi av och går mot iskanten och Theresas station. Truls går framför mig med en norsk flagga som sticker upp ur ryggsäcken. Det är Norges nationaldag. Den sista stationen vi besöker är platsen där en grupp forskare skruvat fast en buoy på isflaket. Den ska lämnas kvar i isen och mäta hur isen rör sig medan den smälter (och självklart ska den även göra en hel massa andra saker). Klockan 21.00 är vi tillbaka vid landgången. En vandring på en kilometer har tagit oss två och en halv timme. ”Ice control, ice control, number 52, back on board”. Jag går in för att hänga av mig flytoverallen och upptäcker att rundpingisen är i gång. Perfekt!

Text: Ida Rödén