Text: Karna Johansson, expeditionsläkare

Tredje natten i tältlägret vid landningsbanan i Wolfs Fang. För att få en bild av omgivningarna, tänk dig en oändlig platt glaciär, fläckvis täckt med ett tunt vindpinat snötäcke, som sträcker sig i alla riktningar så långt ögat kan se. Det är så stort att det gör ont och det enda som bryter av allt det vita och blå är några ytterst spetsiga bergsryggar: Det är inte platta som våra skandiska fjäll eller solida ryggar som de europeiska utan ger mer intrycket av att någon tagit en hög med spetsiga klippor och arrangerat som en rad dåligt reglerade tänder ute på isen. Oändligheten och avsaknaden av referenser gör också att det är omöjligt att säga hur höga bergen är, stenklumpen som ser ut att ligga några hundra meter från campen, är i verkligheten tre kilometer bort och den mäktiga Ulvetanda som man ser på andra sidan den isiga landningsbanan är enligt skyltningen 42 km bort. Mitt i detta står några containrar, en stor satellitdisk omgiven av några torn med antenner, ett tiotal förvuxna tunneltält för gäster att sova och äta i samt ett fyrtiotal expeditionstält i prydliga rader för personalen som servar de genomresande.

Vi är här under den antarktiska sommaren, så det är ljust dygnet runt med solen högt över horisonten. Det enda som varierar är egentligen vädret, som har varit så pass blåsigt att man låtit spänna linor mellan tälten för att vi säkert ska hitta fram. Så det är helt förståeligt att vi inte kommer vidare till Wasa.

Igår fick vi dock ett välkommet avbrott i stormen. Vaknade av att tältet inte skakade. Vinden var fortsatt frisk men utan snödrev och himlen klaraste blå, temperaturen torra -10°C. Windy-appen visade att vi befann oss i en fridfull oas av finväder, precis utanför ovädret. Således fortfarande inte möjligt att flyga mot Wasa men möjligt att ta sig utanför tältet för att sträcka lite på benen! Iklädd varma löpkläder, isdubbade skor, och en radio i bakfickan följde jag det snitslade glaciärsäkrade spåret mot närmaste nunatak. Planen var en tur och retur men till min lycka kom jag upp i ett pass mellan två toppar och kunde runda ner på baksidan av berget. Kunde därför springa hem via en annan väg än den som ledde dit och avslutade turen via den isiga landningsbanan vi anlänt på i början av veckan. Känslan var lite som när Rocky springer upp mot monumentet i Philadelphia till tonerna av soundtracket i Rocky IV. Fick till 10 km på utmanande underlag med bitvis blåis och bitvis mjukare pist. Kom hem med plågade lyckliga lår och ett stort leende som stod sig trots att dusch-containern var obrukbar eftersom rören frusit.

Efter lunch hade jag en försiktig förhoppning att kunna testa de fatbikes som mina expeditionskamrater lånat på förmiddagen. De hade kommit tillbaka till campen med ett brett leende, inte minst expeditionsledare Ola som är en milt sagt inbiten cyklist. Väl ur mässtältet var det dock ånyo så blåsigt att det blev svajigt att stå upp, så det får vänta tills någon annan dag.

Idag är det dock åter blåsigt, blästrande 13m/s med 19m/s i byarna och vi fortsätter vänta ut tiden i tälten med böcker, spel, stickningar, bloggande och planerande inför allt som ska göras vid framkomst: skotta fram stationen, starta elverk och bandvagnar, laga mat och inventera, förbereda inför forskarnas ankomst och de skoterburna expeditionerna. Som prognosen ser ut nu kommer vi vidare tidigast på lördag. Men det är okej, för igår fick jag springa och Ola cykla på en glaciär i Antarktis.