Kan du kort presentera dig själv?

Jag heter Ida Rödén, är född 1981 i Härnösand där jag också växte upp. Jag tog min kandidatexamen i fri konst vid konsthögskolan i Umeå 2008 och flyttade sedan till San Francisco där jag tog en magisterexamen vid California College of the Arts 2011. Efter fyra år i San Francisco flyttade jag tillbaka till Sverige och sedan dess är jag bosatt i Stockholm.

Vilken var din första tanke när du tog emot beskedet om platsen på Oden?

Oj, jag kände omedelbart hur mitt hjärta dunkade väldigt hårt. Jag har gjort en del konstnärsresidens, men inget kan jämföras med det här. Det var en blandning av glädje och rädsla. Vad har jag nu gett mig in i, det var så jag kände. Jag pratade med min man innan jag sökte och han sa att jag absolut måste skicka in en ansökan. Jag kunde ju alltid tacka nej, menade han. Men det går inte att tacka nej. Inte till det här. Det var därför hjärtat dunkade så hårt, för jag visste att jag redan var på väg mot polartrakterna. 

Varför bestämde du dig för att söka vårt konstnärsprogram?

Sedan första gången jag hörde talas om konstnärsprogrammet har det varit en dröm att kunna få delta. Jag har alltid lockats till det sätt som vetenskapens resenärer kastat sig ut i det okända. Det är så klart skrämmande, det som sker inom oss då något helt annorlunda överraskar oss innan vi vet vad det är. Men det är också mäktigt. Tänk att befinna sig i en rörelse där världen hela tiden vecklar ut sig och visar sig från en ny sida. I min konst bygger jag egna världar och verkligheter där jag kan undersöka det okända, men den här resan skulle ge verkligheten fler dimensioner. Nu har dessutom mina barn blivit så stora att jag återigen kan resa på egen hand och ge mig ut på ovissa, spännande och skrämmande äventyr.

Hur skulle du beskriva ditt konstnärskap?

Jag har ett favoritcitat som jag föreställer mig att även många forskare kan identifiera sig med. Citatet kommer från en av Platons dialoger där Menon frågar: ”Och på vilket sätt tänker du söka efter det som du alls inte vet vad det är.” De orden beskriver rätt bra mitt sätt att arbeta som konstnär. Jag utgår ofta från en fundering, något jag stött på som jag inte kan släppa. Så jag dras till denna ovetskap och kring den bygger jag världar – installationer med teckning, text och skulptur – där jag fullt ut kan observera och uppskatta det som förbryllar mig. Men jag letar inte efter något specifikt, snarare är jag ute efter att skapa situationer där jag kan fortsätta förundras. Känslan av osäkerhet är viktig. Det är möjligheterna som är intressanta.

Du kommer att ta med dig Jonas Falck på expeditionen. Kan du berätta lite om honom?

Jonas Falck levde på slutet av 1700-talet och ansåg sig var en av Carl von Linnés lärjungar. Men Linné accepterade honom aldrig som lärjunge och som det nu blev, fick han fortsätta på egen hand. Jag har arbetat med Jonas Falck sedan 2014. Han har blivit en medresenär som får mig att se världen på nya sätt. Genom åren har vi genomfört ett antal expeditioner, bland annat till Kultsjön i södra Lappland, till Norra Kvarken i Västerbotten och till Fårö, där vi nedtecknat ovanliga upptäckter. Det är inte helt lätt att beskriva Jonas Falck – ibland är vi en och densamma, ibland är han helt frånvarande och andra gånger är han min närmsta samtalskamrat. Jag hoppas att han ska hålla mig sällskap på Oden. Kanske kommer han dyka upp bland de smältande isarna.

När vi läser om våra stora upptäcktsresanden framstår det ofta som om de vore helt ensamma. Jag tror att Jonas Falck för det mesta reste på egen hand. Han var inte erkänd, han kom inte från en akademisk familj och han bodde långt ifrån en centralort. Men kanske ägde en resa rum där han var en del av ett större sammanhang? Kanske begav han sig till våra polartrakter? Det kan vi aldrig riktigt få veta. Alla inblandade är döda. Jag tycker om att fundera över det som skulle kunna vara – och visst kan det ha varit så att Jonas Falck en gång befunnit sig på Norra ishavet.

Jag rör mig hela tiden mellan olika tider. Nu eller då har ingen direkt betydelse, inte heller fantasi eller verklighet. Egentligen har Jonas Falck två olika födelseår. Han föddes den 9 oktober 1748 i Västernorrland. Men han föddes även 2014, det år jag stötte på en märklig sten vid Kultsjön. Hade jag inte stött på den där stenen så hade Jonas Falck inte existerat, varken nu eller då. Jag citerar återigen Menon: ”Och på vilket sätt tänker du söka efter det som du alls inte vet vad det är.” Jag hade ingen aning om att jag letade efter den där stenen innan jag fann den.

I din ansökan nämner du utforskandet av vattendjur som ett exempel för ditt arbete ombord på Oden. Kan du berätta lite om den idén och hur den relaterar till dina tidigare arbeten?

Vatten är lockande. Det finns så mycket vi inte kan veta, speciellt i våra djupa vatten. För mig är det fascinerande att det exempelvis finns maneter som kan återgå till ett tidigare utvecklingsstadium och bli en yngre kopia av sig själv. Det är som om tiden existerar på ett helt annat sätt i havet.

När jag skrev min ansökan, läste jag en del om oceanografen William Beebe (1877–1962) som studerade djuphavets varelser. ”Att ha tråkigt är omoraliskt”, förklarade Beebe. ”Allt en människa behöver är en förmåga att se. Överallt omkring oss berättar naturen de mest spännande äventyrsberättelser för oss, men vi måste använda våra ögon.” I en batysfär kunde han nå ett djup på 923 meter. Inget solljus kunde tränga dit ner. Djupt där nere, sa Beebe: ”låg en värld som såg ut som den kolsvarta mynningen till själva helvetet.” När Beebe återvände till ytan, samarbetade han med konstnären Elsa Bostelmann som gjorde detaljerade avbildningar av de varelser han hade sett nere i djupet. Kanske hade Jonas Falck en liknande relation under resan till Polarområdet och tecknade det som någon annan iakttagit? Det fina med Jonas Falck är att han inte är begränsad av logikens ramar. Det är bra eftersom ingen vet vad som döljer sig där nere i djupet.

Hur ser du på att vara en del av en forskningsexpedition?

Att förena vetenskap och konst har alltid lockat mig. Det vi kallar verklighet kan beskrivas på vitt skilda sätt och ändå vara sant. Det är verkligen stort att få vara med på en riktig forskningsexpedition. Det är något jag bara trodde jag skulle få läsa och fantisera om. Alla som reser med Oden kommer att vara experter på sina områden och om något så fascineras jag av människor som fördjupat sig på områden jag själv har svårt att greppa. Men jag är så klart också nervös och förstår att det kommer finnas en hel del dagar då jag sitter där i min container och undrar vad det är jag gett mig in i. Vilken är min plats i sammanhanget?

Vad ser du mest fram emot?

Jag ser fram emot att se isarna, havet och horisonten. Jag ser fram emot midnattssolen, även om jag säkerligen kommer att få nog av den så småningom. Sedan ser jag fram emot att se alla forskare på Oden, notera hur de arbetar och lyssna till deras historier och teorier. Se vilka möten som uppstår och hur samtal mellan personer från olika områden kan öppna upp för helt nya verkligheter.

Jag är därtill nyfiken på att se vad som kommer att hända med mig. Att i veckor befinna sig på en båt, på oviss plats, med tidigare okända människor, gör något med ett konstnärskap. I det okända, med alla vidöppna horisonter, föreställer jag mig att tankarna får utrymme att göra lite som dom vill. Det kommer att bli väldigt intressant och en smula skrämmande.

Något annat du vill säga?

Jag vill så klart säga tack! Det känns helt fantastiskt att erbjudas en plats på Oden och vara en del av detta polaräventyr!