Text av: Andreas Bergström, fälttekniker

Det finns ett uttryck hörs ofta på Antarktis: Hurry up and wait! (Skynda er att vänta). Man är ofta redo för att ge sig av någonstans: till nästa station, byta boende, komma i väg ut på fältarbete; och det går relativt snabbt att bli färdigpackad, men sen börjar väntan… skynda er att vänta! Vädret kanske har försämrats, någon som skulle med har försenats från ett annat ställe. Hurry up… and wait! 

På Antarktis är det inte ovanligt att bli tre dagar försenad, eller fem dagar, eller en vecka. Vädret ska vara fint på flera platser samtidigt, en landningsbana ska förberedas, bränslet ska räcka.

Det går inte att ha bråttom på Antarktis. Vädret sätter käppar i hjulen. Det blir motvind eller hård vind och man ser inget och då tar allt mycket längre tid. Ena kinden blir kall och man får vända andra kinden till. Man får vänta tills vinden dör eller ändrar riktning, och det kan ju ta sin tid. Eller så är det ingen vind och sikten försvinner helt (white out) och allt står still.

Det är också svårt att veta vad klockan är. Varje bas eller station bestämmer lite själva, beroende på tiden hemma, vad grannstationen har för tid eller landet du flög ifrån. Det är ju midnattssol ändå, när de flesta människor är här, så dag eller natt… tid, spelar liksom mindre roll. 

Vi reser till en annan kontinent när vi åker hit. Men samtidigt känns det som att vi också reser i tid, till istiden. Landskapet vi har runt oss är nästan exakt så som Skandinavien såg ut för 12 000 år sen, enorma mängder is och kanske någon enstaka bergstopp som sticker upp. För inte så länge sen borrade sig forskare en miljon år tillbaka i tiden, ner i isen, för att ta reda på historiskt klimat.

En expedition kan ibland kännas lång när man är mitt uppe i den, men så vips så är den över, och flera år har gått sen den senaste expeditionen. Nu väntar vi på resten av expeditionsdeltagarna här på stationen Wasa. Det kan ta tid, eller så kommer de imorgon.