Pan-arktisk studie av renars påverkan på tundravegetation 2018

Under sommaren 2018 kommer forskare från Umeå universitet att inventera renhägn på Grönland, Svalbard och i Alaska för att undersöka hur renar påverkar vegetationen på tundran.

Renen är en av de växtätande arter som har störst påverkan på vegetationen i Arktis. Betande renar minskar till exempel spridningen av träd och höga buskar. De påverkar även vegetationens näringscykel, de biologiska processer som pågår i marken och hur vegetationen påverkas av klimatförändringar. För att ta reda på hur vegetationsmönster och biologisk mångfald i Arktis kan komma att se ut i framtiden, behöver vi veta mer om samspelet mellan växter och olika växtätare.

Inom det här forskningsprojektet undersöker forskarna hur betande renar påverkar tundrans vegetation. På flera platser i Skandinavien och Arktis finns hägn uppsatta som stänger ute renarna. Det gör det möjligt att jämföra de inhägnade områdena med områden där betesdjuren har kunnat beta som vanligt. Forskarna tittar bland annat på hur mycket växterna växer, näringsomsättningen i marken och artsammansättningen i och utanför hägnen. På så sätt går det att se den långsiktiga effekten av renbete på tundrans vegetation och näringscykeln i Arktis.

Sommarens fältarbete är en fortsättning på förra årets inventering av hägn i Semmeldalen på Svalbard.

Forskarrapport: Hur skulle en obetad tundra se ut?

I Arktis är nästan allt isfritt land påverkat av betande renar, vilda eller tama. Betet påverkar det arktiska landskapet genom att kontrollera vilken typ av växter och vilka arter som finns där. Till exempel kan renarna hindra att träd, buskar och annan hög vegetation sprider sig. De påverkar också näringsomsättningen, ekosystemprocesser och hur vegetationen och ekosystemet svarar på klimatförändringar. För att bättre förstå hur växtlighet och biodiversitet kan komma att se ut i Arktis i framtiden är det därför viktigt att studera samspelet mellan växter och växtätare.

Snabba fakta

8 juli 2018 - 18 augusti 2018

Grönland, Svalbard och Alaska

Forskningsledare: Elin Lindén, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet