Neumayer Station III, Antarktis, 1 januari 2026

Efter nästan tre veckor ute i fält kom vi (Ola, Andreas, Tryggve och Thomas) tillbaka till forskningsstationen Neumayer den 25 december. Vi hade haft verkligt fina förhållanden där ute, med fint väder och effektiva arbetsdagar, men det var ändå skönt att komma tillbaka till den välkomnande tyska forskningsstationen. En varm dusch, färska grönsaker och frukt, riktiga sängar – och inte minst känslan av att vi faktiskt hade genomfört allt vi hade planerat.

Återhämtningen blev dock kortvarig. Ganska snart tog nyfikenheten över: vad hade vi egentligen fått med oss hem i form av data? Ute i fält hade vi haft begränsad tillgång till datorer och specialiserad mjukvara, och analyserna hade därför varit översiktliga. Nu fanns äntligen möjlighet att titta närmare på våra data.

Vi var särskilt nyfiken på radardata. Från tidigare studier vet vi att grunda sjöar kan bildas på ishyllans yta under Antarktissommaren. De uppstår där solinstrålningen är som starkast, ofta på mörkare partier där vinden har blåst bort snön och lämnat en mer värmeabsorberande yta. När Antarktishösten kommer fryser dessa sjöar vanligtvis igen.

Men i våra radardata syntes något oväntat. Med radarn, som kan avbilda strukturer i snö och is ned till flera tiotals meters djup, såg vi tydliga signaler som liknade flytande vatten. För att vara säkra borrade vi på platsen och kunde bekräfta att det faktiskt fanns en vattenfylld hålighet under ytan, nästan 30 meter ner.

Detta var överraskande. Tidigare hade vi uppmätt temperaturer runt –15 grader i snön, förhållanden där man normalt inte förväntar sig flytande vatten. Förklaringen kan dock ligga i vad som händer när smältvatten tränger ner i den kalla firnen. När vattnet fryser frigörs stora mängder energi i form av så kallad latent värme. Över flera säsonger kan denna värmetillförsel gradvis värma upp firnen till nollpunkten och därmed göra det möjligt för flytande vatten att finnas kvar på djupet.

Tillbaka på stationen började vi jämföra våra observationer med satellitdata. Det visade sig att det inte bara var under ytan som något pågick. Satellitmätningar av snöytans höjd visade att isytan just i detta område hade rört sig upp och ner över tid. I närområdet på Riiser-Larsenishyllan kunde vi dessutom identifiera strukturer som tyder på att de underjordiska sjöarna ibland kan tömmas mycket snabbt, vilket i sin tur kan leda till att isen ovanför kollapsar.

Detta tyder på att vår nuvarande bild av Riiser-Larsen-ishyllan kan vara ofullständig. Ytsjöar fryser kanske inte alltid igen helt, utan kan lämna kvar vatten på djupet som består över flera säsonger. Liknande fenomen har observerats i andra delar av Antarktis och har i vissa fall kopplats till en försvagning, eller till och med kollaps, av ishyllor. För Riiser-Larsen ser vi dock inga tecken på att detta skulle vara aktuellt inom den närmaste framtiden.

Samtidigt väcker våra observationer flera viktiga frågor. Kommer varmare somrar att leda till fler sådana strukturer? Vad innebär det i så fall för ishyllans hållfasthet och långsiktiga stabilitet? Och hur utbrett är fenomenet, sett i ett större perspektiv i Dronning Maud Land och Antarktis som helhet?

När vi återvänder hem till Sverige väntar nu mycket analys, många diskussioner och förhoppningsvis nya insikter om hur dessa ismiljöer fungerar – och hur de kan komma att förändras i framtiden.

Text: Thomas Frank (Uppsala universitet) och Ola Fredin (NTNU)