Östra Antarktis, nära Wasa, 2 januari 2026

Vår grupp, eller vårt arbetspaket (WP9), arbetar med markbaserade mätningar för att stödja analysen av satellitdata över Östantarktis, särskilt i området runt forskningsstationen Wasa. Vi arbetar både på shelfisen (den flytande glaciären) och på landisen (glaciären som vilar på fast berggrund). Satellitdata gör det möjligt att studera olika egenskaper hos inlandsisen, även sådant som finns under ytan, och att täcka betydligt större områden än vad som är möjligt med enbart fältmätningar.

Gruppen består av fyra personer: Celia från det tyska rymdcentret (DLR), Ian och Andrew från Stockholms universitet samt Mats från Polarforskningssekretariatet. Vårt huvudsakliga arbete här är att borra snökärnor från de översta cirka 10 metrarna av snötäcket för att bättre förstå hur satellitmätningar förhåller sig till verkligheten på marken. Vi använder främst radarsatelliter, som kan ”se” ner i snön, och därför behöver vi kunskap om snöns egenskaper under ytan. Vi använder också globala navigationssatellitsystem (GNSS, även kallat GPS) för att mäta snöytans höjd, vilket hjälper oss att förstå hur snöackumulationen förändras över tid och rum.

Det är tisdag i dag, även om vi inte alltid håller så noga reda på veckodagarna. Vi arbetar när vi kan, beroende på väder, logistik och energinivåer. Hittills har vi bara missat några få dagar, och det berodde på vind och snö (energinivåerna håller i sig!). I går kom vi tillbaka efter två nätter på Riiser-Larsens shelfis. Shelfisen är ungefär lika stor som Jämtlands län, och vi var troligen de enda fyra personerna där ute. Vi tog oss dit med fyra snöskotrar som drog två slädar och två så kallade arkar. Arkarna är som små husvagnar som används i norra Sverige för isfiske med viss komfort, och vi använder dem som ett alternativ till tält. Vi hade även med oss ett tält som toalett. Allt vi tar med oss ut tar vi också med oss tillbaka. Allt.

Väl ute på shelfisen borrade vi kärnor med vår PICO-borr. PICO-borren är en konstruktion från 1970-talet som används av det amerikanska Polar Ice Coring Office. Vår borr är gammal men fungerar fortfarande. Borrningen sker för hand, och som ett väl intrimmat team (ursäkta ordvitsen) kan vi ta upp en 10 meter djup kärnprofil på 2–3 timmar. Varje ”kärna” består egentligen av ett antal enskilda segment: för att nå 10 meter tar vi upp omkring 21 segment. Därefter mäter vi vikten på kortare delar av kärnan och dokumenterar förekomsten av islager eller förändringar i snökornens storlek. Detta hjälper oss att förstå hur radarvågor interagerar med snön och gör det möjligt att tolka satellitbilderna bättre. Kärnorna innehåller också information om hur snön har förändrats över tid – med andra ord klimatdata.

En typisk borrdag börjar med frukost och därefter en färd med snöskoter till en mätplats. Vi försöker hålla restiden under tre timmar för att maximera tiden för datainsamling och minska tröttheten som kommer av långa transporter. Vi stannar längs vägen för att se till att alla mår bra och för att kontrollera hur arbetet fortskrider. På plats börjar vi med att sondera efter sprickor i isen – säkerheten är alltid högsta prioritet. Sedan tar vi vanligtvis en kopp kaffe. Själva borrningen tar tid: två av oss borrar medan de andra två mäter och dokumenterar kärnsegmenten. Allt skrivs ner i anteckningsböcker för att säkerställa att vi har papperskopior. När vi är klara flyttar vi vidare till nästa plats eller återvänder ”hem”. Hem kan vara en ark, i vilket fall vi sätter på vatten för att laga middag. Vi värmer frysta matportioner som vår kock Raymond har förberett – betydligt bättre än friluftsmat eller överlevnadsprodukter. Därefter finns det inte så mycket annat att göra än att prata, läsa och gå och lägga sig tidigt.

Under turen till shelfisen borrade vi tre kärnor på två dagar. En av platserna borrades också 1989, och där hoppas vi kunna skapa kontinuitet med tidigare forskning. En annan plats mättes 2021/22 av Andrew och Ian, vilket gör det möjligt att studera förändringar över tid. Vi genomförde även GNSS-mätningar på platser där satelliter kommer att passera inom en snar framtid. Efter två nätter och den tredje borrningen packade vi ihop och åkte tillbaka. Vi hann tillbaka till Wasa lagom till en något sen middag (hemlagad pytt i panna). Trötta, solbrända och mycket hungriga var vi tacksamma över att kunna ta en dusch och sova i en riktig koj.

I dag, tisdag, var en vilodag. Skämt åsido – vi gav oss ut igen med snöskotrarna till en annan plats, 30 kilometer från Wasa. Det var Celias idé! Där ville vi undersöka skillnader i snötäcket som kan hjälpa till att förklara mönster vi ser i bilder från radarsatelliten Sentinel-1. Denna satellit är en del av det europeiska Copernicus-programmet och är mycket viktig för vår forskning. I morgon ser väderprognosen sämre ut, så då kanske vi bara kan arbeta en halv dag. Den tyska satelliten EnMap passerade över området i går och i dag, och vi vill mäta snökornens egenskaper innan vädret slår om. Sedan kan vi vila. Kanske.

Text: Ian Brown, Stockholms universitet