Riiser-Larsen shelfisen, Östantarktis, 2026-01-16

Vi vill gärna tro att vetenskapen har kartlagt varje hörn av den här planeten, studerat varje detalj. Men nästan fyra veckor in i vår resa till Antarktis tillsammans med forskare från Sverige, Tyskland, Danmark och Norge samt tekniker/logistikpersonal från Polarforskningssekretariatet inser vi att den här kontinenten fortfarande till stora delar är okänd. Vi vet att glaciärerna i Västantarktis smälter, i nästan grönländsk takt. Vi vet att 2025 var det varmaste året som uppmätts för Antarktis, och det tredje varmaste globalt.

Men efter en fem timmars lång färd med skoter från den svenska stationen Wasa i Östantarktis, medan vi ser forskare borra sig igenom snölager efter snölager – och mäta storlek och vikt på varje bit – landar vi ändå i samma slutsats: det är fortfarande för tidigt att dra slutsatser. Om läget för Riiser-Larsens ishylla. Om historien och framtiden för denna vidsträckta vita öken.

Här har vi insett att det finns en stor skillnad mellan journalisters och forskares yrken. Nyhetsjournalister tenderar att behandla ett förändrat klimat som en ”breaking”-nyhet – en händelse i en kedja av andra händelser – som konkurrerar med kriget i Ukraina, en invasion av Venezuela, protester i Iran.

I den konkurrensen är den mest trängande utmaningen för den som rapporterar om klimatet hur man visualiserar det som ännu inte syns, och hur man når en bredare publik.

För forskarna vi lärt känna är klimatforskning en livslång investering: att borra, samla in mätningar, skriva ned dem med frusna fingrar som knappt kan hålla i pennan. En efter en tills sidan är full. Och så göra om det. Och igen.

”Det är som att samla bevis till en rättegång”, sa Ninis Rosqvist vid Stockholms universitet en eftermiddag, efter en isig natt ute i den stora vita öppenheten. ”Hela min karriär trodde jag att de skulle tro på oss om vi bara visade dem data. Nu inser jag att jag har varit naiv.”

Vi pratade knappt om politik, klimatförnekare eller sociala medier. ”Låt vetenskapen vara vetenskapsmännens, aktivismen aktivisternas, politiken politikernas”, var något vi ofta hörde under de här fyra veckorna.

Katedralbygge i vit öken

En forskare är verkligen som en detektiv på en brottsplats, som letar efter till synes irrelevanta detaljer innan man drar en slutsats om vad som har hänt – och vad som kan hända härnäst. Vad som sker härnäst avgörs inte här i kylan, med en anteckningsbok full av siffror. Det är upp till andra. Men utan det hårda arbetet som forskarna gör här kan det inte ens finnas ett samtal som bygger på fakta. Värdet av arbetet här kan bli tydligt först om år – eller årtionden. Vetenskap i Antarktis är som att bygga katedraler: hårt arbete nu, till nytta för generationer framöver.

Text: Bram Vermeulen, journalist/reporter