Neumayer III, Antarktis, 4 december 2025

Vi befinner oss mitt i ett häpnadsväckande landskap. Enorma isberg omger oss, och de är frusna in i havsisen, som är täckt av flera meter snö. Solen står lågt och det är runt -10 °C. Men isen kryllar av liv, luften är fylld av visslingar och rop. Enligt mig är detta något av de mest spektakulära möten med djurliv som går att uppleva på denna planet. Här, på 70:e breddgraden, häckar cirka 30 000 par kejsarpingviner. De ruvar äggen under den kallaste vintern, på jordens kallaste kontinent, och föder upp ungarna långt borta från födan i havet. Nu, i början av december, har ungarna förvandlats till något griniga tonåringar, men de är också fulla av liv.

Det är nästan midnatt och mina tår börjar bli lite kalla. Det slår mig hur dåligt anpassade vi är till det här klimatet, allt bränsle och alla kläder vi behöver för vår överlevnad, och hur otroligt väl anpassade våra pingvingrannar är (även om jag gärna skulle vilja tro att mitt fotfäste är lite mer stabilt än deras). Det är dags att åka hem till vår uppvärmda station och låta pingvinungarna vänta ytterligare en månad eller så på att havsisen ska smälta.

Men vi är inte här i Antarktis för att titta på pingviner. Om några dagar är vi fyra personer som ska ut på den så kallade Riiser-Larsens ishylla. Vi ska försöka samla in data som kommer att bidra till ökad kunskap om hur den östantarktiska inlandsisen skulle reagera på ett varmare klimat. Skalorna är enorma. Den antarktiska inlandsisen består av 27 miljoner kubikkilometer glaciäris, och smältningen av detta skulle få enorma konsekvenser på global skala. Så konsekvenserna av mänsklig passivitet är också enorma.

Antarktis är en kontinent där de enda mänskliga aktiviteterna är forskning och turism, och här där vi är, på Neumayerstationen, är det uppenbart på ett litet men mycket tydligt sätt. När vi har förberett allt för vår tre veckor långa utflykt och bara väntar på resten av vårt team har vi tid över, och det visar sig att vi behövs för ett annat projekt. Havsisforskarna har försökt, men inte lyckats borra igenom de drygt 7 metrarna havsis, och vi har en borr som råkar vara perfekt för jobbet. Isen – visar det sig – är 7,7 m tjock med ett snölager på 3 m ovanpå, så det är ett tungt arbete att ta sig igenom, men det fungerade! Vi är glada att kunna hjälpa till, för det är vad man gör här, där det är begränsat med människor och resurser.

Om vädret tillåter åker vi om några dagar, och vi återkommer då med mer information om hur det går!

Text: Andreas Bergström, tekniker på IQ2300-expeditionen