Fältarbete på Riiser-Larsen shelfisen, Östantarktis, 2025-12-16

Att hitta vardagen på en flytande shelf

I mitt förra inlägg skrev jag om den mödosamma skoterfärden från Neumayer till Riiser-Larsen shelfisen. Sedan dess har dagarna gått fort. Vi har etablerat flera läger på olika delar av shelfen och kommit i gång med arbetet på allvar.

Rutinerna infann sig snabbt. Till och med långa personer som Thomas och jag har lärt oss att samsas i den trånga arken. Det är förvånansvärt bekvämt, och vi börjar få kläm på utrustningens alla egenheter. Våra fotogenkaminer är till exempel små personligheter som kräver exakt rätt blandning av luft och bränsle. Annars protesterar de högljutt och kan låta som ostämda orgelpipor, eller i värsta fall skjuta ut en sotig hostning rakt in i arken. Det har lyckligtvis inte hänt oss, men rykten från tidigare expeditioner säger att det förekommer.

Sol, kyla och vardagslyx

Vi har haft ovanligt tur med vädret. Lite moln, någon snöby då och då och kanske ett platt ljus med begränsad sikt, men överlag soligt och nästan vindstilla. När solen står högt steker den rejält. Trots solskyddsfaktor 50+ flera gånger om dagen ser min näsa numera ut som Rudolf med röd mule.

På kvällarna sjunker solen något och kylan blir mer påtaglig, särskilt om vinden friskar i. Häromdagen vaknade vi till frusna vattenflaskor inne i sovsäckarna, men det märktes knappt i våra mycket bekväma dunsovsäckar.

Vad är egentligen en isshelf?

Så vad gör vi här på Riiser-Larsen shelfisen? Och vad är egentligen en isshelf? En isshelf (ibland kallad ishylla) är den flytande förlängningen av den antarktiska inlandsisen. När den flera kilometer tjocka isen når havet börjar den flyta och påverkas därmed av havets rörelser, tidvatten, strömmar och kustnära väder.

Isshelferna spelar en avgörande roll i Antarktis massbalans. Det är här is förloras genom kalvning av isberg och genom smältning från relativt varmt havsvatten underifrån. Kort sagt är isshelferna nyckeln till att förstå hur Antarktis bidrar till global havsnivåhöjning.

Riiser-Larsen shelfisen är den fjärde största i Antarktis, men dränerar endast en relativt liten del av den östantarktiska inlandsisen. Just detta gör den särskilt intressant: varför dränerar en så stor shelf så lite inlandsis, och kan det påverka dess stabilitet? Samtidigt är den förvånansvärt lite besökt och dåligt undersökt, och dessutom logistiskt mer hanterbar än många andra områden i Östantarktis.

Smältvatten, föhnvindar och sommarslask

Vårt arbete ingår i det internationella projektet iQ2300, som syftar till att beräkna Antarktis bidrag till den globala havsnivåhöjningen fram till år 2300. För detta krävs avancerade datormodeller, och dessa modeller är i sin tur helt beroende av bra fältdata: snömängd, solinstrålning, avsmältning, kalvning och atmosfäriska förhållanden.

Här fungerar Riiser-Larsen shelfisen som vårt antarktiska laboratorium. Vi fokuserar på processer vid ytan som fortfarande är dåligt kända. Under den antarktiska sommaren bildas nämligen slasksjöar, ibland nästan regelrätta smältvattensamlingar, på ytan av Riiser-Larsen och andra isshelfer. Dessa syns tydligt på satellitbilder och har varit kända länge.

Nyligen visade en studie (Mahagaonkar et al., 2025, Earth and Planetary Science Letters) att dessa sjöar sannolikt bildas av en föhn-effekt (att varm torr luft sjunker på läsidan). Varm luft sjunker från isryggar ner mot shelfen, värmer snön och orsakar smältning. Smältvattnet rinner sedan ut över den flacka shelfytan. Detta är dock något som hittills sällan har mätts direkt i fält.

Mätstationer, radar och nålstick i isen

Vår uppgift är att ändra på detta. Vi installerar nu en automatiserad meteorologisk station på Riiser-Larsen shelfisen. Den mäter temperatur, vind, kort- och långvågig strålning, snöackumulation samt snötemperatur ner till 14 meters djup. Stationen kommer att stå obemannad i flera år och samla in data som kan kopplas direkt till när och hur slasksjöarna bildas, något vi kan följa med satelliter.

Parallellt kör vi radarprofiler som kan se 10–35 meter ner i snö, firn (flerårig snö) och is. På så sätt kan vi kartlägga snöackumulation, ungefär som årsringar i ett träd, och även identifiera begravda slasksjöar som i dag ligger flera meter under ytan.

Radararbetet är tidskrävande. Vi puttrar fram i cirka 10 km i timmen med skoter och släpande antenn, stannar ofta för att kontrollera datakvaliteten och byta batterier. På en bra dag får vi ihop 20–30 kilometer profiler. Det kan låta lite, men på en så stor shelf blir varje profil ett värdefullt nålstick.

Antarktis – en dataöken

Under ett nyligen klimatmöte beskrev en forskare Antarktis som en dataöken. Trots dess enorma betydelse för jordens klimatsystem vet vi förvånansvärt lite om vad som faktiskt händer där.

Utöver radarprofilerna gör vi därför bokstavliga nålstick med en så kallad Kovacs-borr. Det är en handdriven borr som tar cylindriska kärnor ur snö, firn och is. Kärnorna beskriver vi noggrant, väger och mäter. De ger oss ett direkt facit på vad som finns under våra fötter och hjälper oss att tolka radardata korrekt.

Det är mödosamt arbete. Men i en dataöken räknas varje datapunkt.

Text av: Ola Fredin (NTNU)