Riiser-Larsen shelfisen, Antarktis, 9 december 2026

Tryggve, Andreas och Håkan har varit en vecka vid den tyska stationen Neumayer III när jag och Thomas anländer. Vi har rest i flera dagar, först till Cape Town och därifrån till Wolf’s Fang (Ulvetanna) i Antarktis. Wolf’s Fang är som ett sagolandskap, där osannolikt spetsiga fjälltoppar reser sig mer än 1 500 meter rakt ur den lika mäktiga inlandsisen.

Vi som ska vidare till Riiser-Larsen shelfisen – Thomas och jag – och våra kollegor Margareta, Henrik, Raymond, Mats, Ulrika och Peter, som är på väg mot den svenska stationen Wasa, blir fast ett par dagar på grund av logistiken. Det är märkligt hur snabbt man kan bli rastlös, trots förstklassig gästfrihet och utsikt i absolut världsklass. Men vi vill vidare. Vi vill börja jobba.

Till slut kommer en Twin Otter och tar oss till Neumayer. Där fortsätter Wasa-gruppen och Håkan vidare, medan Thomas och jag hoppar av. Det blir några snabba lycka-till-kramar innan planet drar iväg igen.

Andreas och Tryggve möter oss med värme och lugn. De har redan ordnat mängder av praktikaliteter för expeditionen. Vi stannar några dagar för att packa och testa allt i våra arkar – små bomoduler som vi ska bo i och dra bakom skotrarna – och för att lasta kälkarna med bränsle och utrustning.

Mottagandet på Neumayer är helt otroligt. Stämningen är både professionell och avspänd, och nyfikenheten på vårt arbete är stor. Vi får tips om allt från fältlogistik till hur vi bäst fixar kartprogramvaran.

Sista kvällen får vi vara med på en högtidlig ceremoni där stationen formellt lämnas över från den gamla övervintringsgruppen till den nya. Det skålas, signeras och hålls rörande tal, och minnen från året som gått delas. Därefter fortsätter firandet i den festpyntade mekaniska verkstaden några våningar ner, där musik och mat fyller rummet. Det svenska gänget går dock och lägger sig tidigt. Avfärden väntar.

Skoterfärd i platt ljus och nybörjarens kamp

Avresedagen gör vi de sista förberedelserna, tar en ordentlig dusch och hjälper till att äta upp resterna från gårdagens fest under brunchen. När vi lastar ut utrustningen kommer halva stationen ut för att titta på våra ekipage. Två skotrar drar arkarna, två drar tungt lastade kälkar. Vi får lyckönskningar och de sista goda råden innan det blir dags att kliva upp på skotrarna.

Mitt på dagen sätter vi kurs mot en tysk bränsledepå, cirka 100 kilometer söderut. Resan tar resten av dagen. Underlaget är hårt och ojämnt, och vi kör försiktigt för att inte skada arkarna. Väl framme gör vi läger, smälter snö, lagar mat och försöker skapa någon form av ordning i våra små bomoduler. Thomas och jag är nybörjare, och två personer över 190 centimeter i en ark är … trångt. Hos veteranerna Andreas och Tryggve råder däremot total reda, nästan militär precision. Men vi somnar gott allesammans.

Upp mot Søråsen – och in i en vit värld

Nästa dag lämnar vi den trygga, vältrampade tyska rutten. Nu ska vi följa en helt ny rutt som vi själva lagt ut med hjälp av satellitbilder. Den leder upp över Søråsen, en bred isrygg där vi knappast tror att någon tidigare har färdats. Terrängen är sprickfri enligt våra analyser, men vädret är svårare. Platt ljus. Molnigt. Kontrasterna försvinner och sastrugin blir svår att läsa.

Andreas kör först med tung kälke och har stenkoll på GPS:en. Thomas och jag följer med arkarna, och Tryggve avslutar karavanen. Längre upp blir snön lösare. De två med kälkarna får verkligen kämpa för att hålla hastighet nog att ta sig upp.

När vi når högre höjd blir det kallare och sikten kommer och går. Snön är fin, nästan jämn, men horisonten löses ibland upp. Jag märker hur kroppen börjar protestera. Att köra skoter i timmar är förvånansvärt ansträngande – det hoppar, slår och rycker åt alla håll. Som att rida en mycket envis häst.

Illusionerna

När tröttheten slår till börjar det märkliga.

Sinnet tappar sin förankring. Allt är vitt och jag får för mig att vi kör i cirklar fast GPS-linjen är spikrak. Ibland känns det som om vi rör oss över en enorm, vit boll – en konvex värld utan början eller slut. Horisonten smälter samman med snön. Det blir svårt att avgöra vad som lutar, vad som är plant och vad som är verkligt.

I pauserna pratar vi om detta. Andreas och Tryggve är erfarna och har kört otaliga timmar i dålig sikt på både fjäll, i Antarktis och på Svalbard. De känner igen fenomenet. När kontraster saknas skapas lätt illusioner och vilsna intryck. Det är som om hjärnan desperat fyller tomrummet med egna bilder.

Glasögonen immar. Vinden är obefintlig men världen är oväntat högljudd av motorer, knakande snö och det orytmiska dunket när skotern träffar hårda partier. Kilometrarna går långsamt. Jag hinner tänka mycket men upplever ändå ett slags dimma i tankarna. Det är monotont och hypnotiskt på samma gång.

Till slut – framme vid Riiser-Larsen

Efter 13 mil är jag ganska slut, både i kroppen och i huvudet. Det känns oerhört skönt när vi till slut saktar in och börjar göra läger.

Vi har nått Riiser-Larsen shelfisen. Här ska vi de kommande dagarna installera en väderstation och köra radarmätningar över snö och is. Varför vi gör detta berättar jag mer om i nästa inlägg.

Text av: Ola Fredin, forskare vid Norwegian University of Science and Technology (NTNU)