Text av: Karna Johansson, expeditionsläkare

Forskarna haft några dagar på Wasa att ta hand om stenproverna. Under tiden har våra fantastiska tekniker fixat med skotrar, arkar och elektronik. Det har lagats allt från läckande packningar och ledsna motorer till radioantenner och hela arkar.

Mitt bidrag har varit att skruva isär och mörklägga de ventiler som sitter i taket i arkarna och som tack vare midnattssolen skiner som spotlights natten igenom. Sömn är viktigt för återhämtningen.

Smutsig tvätt och människor har tvagats och Linda har skämt bort oss med trerätters middag och kakor till kaffet.

Men ganska snart har kartorna tagits fram och nästa tur planerats. Mat, godis och inte minst kaffe för tre veckor i fält har packats och lastats. Spår har trimmats och tankats över i gps:er samt väder kontrollerats för så många dagar det går. 

I söndags styrde vår fältexpedition kursen åt sydväst. Vi är sex personer med målet att ta prover i de geologiskt intressant Heimefronfjella och Mannefallknausane under följande tre veckor.

Det senare ligger två dagsfärder bort, två dagar när man sitter själv på sin skoter och kör. Man kan inte prata med någon och utsikten är det oändliga ishavet. Ibland är det helt slätt, sånär som på små krusningar på den snöiga ytan – då är det ofta lätt att köra. Ibland har vinden piskat ytan stenhård och skrovlig med stora branta vågor som gör att man får krypa fram för att inte slå sönder sin last.

Vi håller ordentliga avstånd och man sitter i sin egen bubbla timme efter timme. Jag har försökt lyssna på podd men får inte riktigt tillräckligt bra ljud i hjälmen för att kunna följa med i en dialog. Har bett vänner om spellistor, men är det obekant musik gör den sig inte riktigt rättvisa när man mest hör gitarrerna. Välbekanta låtar man gillar funkar bäst, favoriterna i Spotify blir en lustig mix över vidderna. Så det starkaste minnet av transporten är Tracy Chapmans ”Fast car” medan jag kör en skoter och känner att jag inte kommer någonstans.

Men fram kommer vi och på tisdag vaknar vi efter en natts djup sömn vid Mannefallknausane. Lägret är överblåst av ett tunt lager snö och allt ser skinande rent ut i det kalla soldiset. Tack vare vinden blir dagen mer fostrande är vår ganska varma vecka i Vestfjella som jag skrev om sist. Även stenen visar sig vara mer fostrande här; den fantastiskt vackra röda graniten gör motstånd vid provtagningen och vi förbrukar batteri efter batteri i slagborren. I takt med att vi blir allt tröttare blir forskarna på allt bättre humör och Jane visar på nästa sten vi ska få loss en bit av. ”Oh, it’s nice” säger jag hänfört över den av glaciären blankpolerade röda klippan. ”No it’s not gneiss, it’s basalt”, säger hon allvarligt, bakom balaklava och solglasögon. Det tar några sekunder innan jag fattar att hon precis dragit ett geologskämt med mig. Nu vet jag med säkerhet att det här varit en bra provtagningsdag, när hon trots bistra förhållanden driver med mig!