Text av: Karna Johansson, expeditionsläkare

Första exkursionen och uppdraget är att hämta stenprover i Vestfjella, det pärlband av nunataker som vår station Wasa står på och som sträcker sig i sydvästlig riktning från hemmaberget Basen. Jag, expeditionsledare Håkan, forskarna Jane och Martim och vår tekniker och guide Andreas gav oss i onsdags iväg mot yttersta spetsen av Vestfjella, lämpligen döpt till Utpostarne av våra norska föregångare.

Vi kör alla skotrar som antingen drar arkar för boende eller en släde med utrustning, bränsle och mat. Vi är packade för att vara borta en vecka, med marginal med hänsyn till väder och ändrade förutsättningar. Förflyttningen sker i finväder, men de dryga tolv milen tar nästan hela dagen då man inte kan köra fort över vindpinad skare. På kvällen slår vi läger vid Finnefjella, en lite nunatak omsvävad av häckande ispetreller som inte är ett dugg intresserade av våra arkar och vårt färgglada toatält. Vi gräver ner maten i en låda i snön, tänder i kaminerna och smälter vatten innan vi somnar i våra dunsovsäckar.

Följande dagar är lika men ändå inte. Vi går upp och värmer vatten till gröt, kaffe och termosar innan vi packar den utrustning som krävs för en dag ute. Vi åker längs en rutt på gps-en som vi planerat i förhand med hjälp av satellitbilder, för att undvika glaciärsprickor och branta drivor. Väl framme vid nunataken tar vi oss upp med den utrustning som krävs, det kan vara stegjärn och isyxor men oftast är det ganska lätt vandring på blottlagt berg med hänsyn till stup och lös sten. När Jane väl valt ut en plats för provtagning tar denna minst en halvtimme innan vi flyttar oss till nästa plats. Till lunch äter vi oftast nån frystorkad mat och det blir många energibars på stående fot.

Det är långa dagar och vi kommer hem trötta och solbrända, hur mycket solskydd vi än tar på. Direkt hemma värmer vi vatten till den vacuumpackade mat som vår kock Linda skickat med. De solcellsdrivna batterierna som är monterade i arkarna räcker gott för att ladda gps:er, radioapparater och telefoner. Telefon har man bara för att ta kort för vi har inte haft någotn täckning sedan Sydafrika. Internet har vi inte så långa stunder. Det blir ändå korta kvällar och efter att ha planerat för morgondagens rutt somnar vi ofta redan runt tiotiden, efter att ha dragit för gardinerna i våra arkar. Dagen efter har folk nästan alltid sovit gott.

Vi spenderar tre dagar kring Utpostarne. Bergen är så sällan besökta att de inte har officiella namn men inofficiellt gör vi turer på Pyramiden, Utpostarne, Finnefjellet och Audunfjellet medan stensamlingen växer. Även Janes och Martims nöjda leenden växer för varje dag. Vi tar oss högre än de räknat med och får fina transekter med prover längs ryggar och höjder.

Längst ut på Utpostarne är det som att det plötsligt tar slut. Inga fler nunataker tittar upp ur horisonten. Vit vindpinad glaciär mot djupblå himmel sträcker sig så långt ögat kan nå, båda omfamnade av vassa strålar från solen som träder fram ur molnslöjorna. Himmel och hav, is och sol. Vi kallar det ”the end of the world”, och dricker andäktigt en pulverkaffe och äter några Singoalla, kontemplerande denna mäktiga utsikt. Sen beger vi oss hemåt till basecamp, väl vetandes att det finns många nunataker kvar att utforska.