Text av: Karna Johansson, expeditionsläkare

Det har varit bråda dagar på Wasa. Efter att teamet blivit fulltaligt har stationen verkligen sjudit av aktivitet. Teknikerna har bytt växellåda på en av bandvagnarna som stått stilla i flera år. För varje dag har de kommit in till maten allt mer sotiga och oljiga - men också allt mer exalterade. Och när vi häromdagen kom hem från en dagstur stod den och spann på gårdsplan. Teknikerna dansade dock inga glädjedanser, de hade redan hittat ett nytt projekt. 

Forskarna och guiderna har gjort i ordning arkarna och gjort turer i närområdet som förberedelse för de längre exkursionerna som komma skall. Två dagar har ägnats åt att besöka Plogen, den vackra nunataken som vi ser genom köksfönstret på Wasa. Från stationen ser det ut att vara en kulle inte så långt bort, men efter att ha kört rakt mot berget i mer än en timme och sakta sett det växa, inser man att det är längre bort än så. Väl på Plogen har man övat på att röra sig i alpin terräng, vilket kräver en hel del av alla inblandade: På isen behöver man gå inknutna i replag (ha selar på sig med rep emellan deltagarna) och undvika glaciärsprickor. På berget får man såklart ta hänsyn till branta sluttningar, fallande stenar och höga höjder. Ibland måste man bygga ett ankare, en fästpunkt i berget som forskarna får göra fast sig i vid risk för att falla under provtagningen. Provtagningen av stenar kräver också övning, en omständlig procedur som är värt ett eget inlägg i framtiden.

Slutligen har vi också firat jul! Ett välkommet avbrott i allt jobb. Linda och jag ägnade en kväll åt att pyssla ihop lite julpynt av gamla mjölpåsar, så att det blev stjärnor i de alltid ljusa fönstren. När juldagsmorgon sedan glimmade möttes vi av ett mörklagt allrum men levande ljus och julmusik, hemgjord risgrynsgröt och hembakt vörtbröd – mer julstämning än man trodde skulle gå att få till under midnattssol. Alla fick i julklapp ett videosamtal hem till familjen som lämnade de flesta lite sådär vemodiga och kärleksfulla i hjärtat som även det hör helgerna till. Vid tretiden sågs det på obligatorisk Kalle Anka på julafton, till och med med Arne Weise, och sedan bjöd Linda på julbord, vilket precis som traditionen bjuder räckte flera dagar.

Jag tänkte avsluta med en reflektion, som har gjorts i många tappningar förr. Jag tycker i vanliga fall inte det är så viktigt med jul, eftersom den mest blivit ett kommersiellt jippo med stressade barnfamiljer och överdriven konsumtion. Men här, på andra sidan jorden, kändes julen plötsligt viktigare än på länge. Men trots mer juliga inslag än jag haft sedan barnsben, var känslan att det saknades något. Och när mina kamrater kom tillbaks efter sina julsamtal till familjen med fuktade ögon, blev det uppenbart att det var just det som fattades - dem vi håller extra nära hjärtat. Man behöver inte åka till Antarktis och fira jul under midnattssol för att inse att det viktiga i livet är människorna vi bryr oss om. Men när det nu blev så, vore det synd att inte dela det. För det är väl det julen handlar om, att dela med dem man älskar.

Med det önskar jag god fortsättning på helgerna och ger mig ut i fält med våra forskare och tekniker en vecka för att samla prover i Vestfjella.