Morgonen ser rätt hopplös ut. Små glipor öppnar sig, men sluter sig snart igen. Med en tvingande rörelse genom den tjocka isen är risken är stor att vi inte kommer ta oss loss. Då får vi verkligen invänta och uppleva issmältningen innan vi återvänder. Men så syns en möjlig öppning norrut. Först måste vi bara ta oss österut. Så vi rör oss. Kanske inte framåt, men i alla fall åt sidan.

Alex kommer förbi på förmiddagen med två flyttkartongen fulla med litteratur om sjöfart. Han har hört att jag gärna läser och tog därför med sitt eget lilla bibliotek. Som tredje generationens sjöman har han samlat på sig en del litteratur. Jag bläddrar i den rikt illustrerade boken ”Nautiskt bildlexikon” och fastnar, kanske inte helt förvånande, vid en bild av en lodlina.

Läkare Agneta och sjuksyster Elisabeth kommer också förbi och vill se vad som händer i min arbetsbod. Jag sitter precis och lägger de sista penseldragen på den så kallade sugargonauten som ska leva runt undervattensberget Eistla. Snart kommer även Morgan förbi. Ryktet om den döda snösparven har spridit sig (den som jag fick av Åsa, fint inslagen i en svart plastpåse), så han tittar in och överlämnar en plastburk i vilken han lagt en räkliknande filur. Till saken hör att jag inte lyckats göra mig av med sparven. Jag har petat in den i ett litet hål på utsidan av min container. Jag vet inte riktigt varför. Men nu tänker jag att den är bra att ha i beredskap. Den kan bli en obestridlig anledning till att jag, av nödvändighet, måste ut på isen. Forskaren Truls har nämligen en perfekt spade för att gräva fram en liten nisch, så att sparven får sin sista vila i ett is-mausoleum.

Ian har varit på helikopterdäck för släppa iväg en väderballong och tittar förbi på tillbakavägen. Han kommer in och värmer sig. Den kommande stormen gör sig märkbar. Vi pratar om kopplingen mellan konst och vetenskap. Många tror att världarna är helt åtskilda men i grunden möts båda i uppskattningen av det ovissa, i den värdsvidgande känslan som uppstår när något håller på att anta form. Det nyfikna sinnet och det gränsöverskridande tänkandet visar världen från oväntade perspektiv. Genom fantasi och förundran kan något annat börja skymta – en möjlig framtid, en tidigare okänd dåtid, en parallell samtid. Någonstans väljer dock konsten att gå en egen väg. Kanske eftersom konsten inte avkrävs några svar. Där finns ingen påtryckning för vägledande tes eller redovisande slutsats. Konsten kan förbli vid frågan och möjligheterna.

Text: Ida Rödén