Antarktisfördraget

Antarktisfördraget är ett system av rekommendationer, beslut och åtgärder för hur Antarktis ska förvaltas. Enligt fördraget får kontinenten, omkringliggande hav och öar söder om 60:e breddgraden bara användas för fredliga aktiviteter och forskning. Antarktisfördraget antogs 1961 och idag (2009) är 47 länder parter till fördraget.

Antarktis är unikt

Antarktis är en världsdel med land- och havsområden kring Sydpolen. Kontinenten är till 98 % täckt av inlandsis. Det extrema klimatet och isolerade läget gör att Antarktis miljö är unik. Forskning som bedrivs här ger kunskap som är nödvändig för att kunna förstå dagens och morgondagens miljöproblem.

Genom Antarktisfördraget är Antarktis världens första och enda demilitariserade kontinent. Alla parter är överens om att skydda och för framtiden bevara den unika miljön.

Parter till Antarktisfördraget

Antarktisfördraget slöts 1 december 1959 och trädde i kraft 23 juni 1961. Signatärmakterna (de länder som först skrev på fördraget) är: Argentina, Australien, Belgien, Chile, Frankrike, Japan, Norge, Nya Zeeland, Ryssland (Sovjetunionen), Storbritannien, Sydafrika och USA.

Parterna delas in i två kategorier: konsultativa (de länder som bedriver forskning och har beslutsrätt vid de konsultativa mötena) och icke-konsultativa parter. Av de 47 länderna är 28 konsultativa parter och 19 icke-konsultativa parter.

Sverige anslöt sig till Antarktisfördraget 24 april 1984 och fick konsultativ status 1988.

Miljöskyddsprotokollet

Sedan 60-talet har kunskapen om Antarktis miljö vuxit. Insikten om konsekvenserna som en oförsiktig mänsklig verksamhet kan ha på de känsliga ekosystemen har ökat. För att höja skyddet av den unika miljön antog parterna 1991 särskilda regler. Dessa finns samlade i Miljöskyddsprotokollet till Antarktisfördraget och kompletterar övriga internationella överenskommelser om Antarktis.

Antarktis miljö och dess tillhörande ekosystem är av värde ur biologisk, vetenskaplig, historisk och estetisk synpunkt. Antarktis har därför blivit en kontinent tillägnad fred och vetenskap. Skadlig inverkan på luft, vatten, is och mark ska undvikas och djur och växter ska skyddas. Genom Miljöskyddsprotokollet ställs krav på att miljökonsekvensbedömningar ska göras inför verksamhet i Antarktis.

Internationella konventioner

I fördragssystemet ingår även sälkonventionen (CCAS) som antogs 1972 och konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis (CCAMLR) som antogs 1980. CCAS reglerar kommersiell säljakt, skyddar vissa sälar helt från jakt och reglerar kvoter för andra arter. CCAMLR reglerar framförallt det kommersiella fisket, men även andra arter i den marina näringskedjan i haven söder om 60°S.

Sverige är sedan 1984 part till konventionen CCAMLR men har inte tillträtt CCAS.

SCAR och COMNAP

En viktig komponent i fördragssystemet är organisationerna SCAR (Scientific Committee on Antarctic Research) och COMNAP (Council of Managers of National Antarctic Programs). SCAR och COMNAP fungerar som rådgivande instanser och har stort inflytande vad det gäller rekommendationer och bestämmelser kring Antarktisfördraget.

Upp

Skriv ut sidan