QUEEN, Quaternary Environment of the Eurasian North, är inriktat på att studera klimat- och miljöförändringar i den eurasiska delen av Arktis i ett tidsperspektiv på 250 000 år. Delprojekten avser Tajmyrhalvöns kvartärgeologi och senkvartär glaciations- och klimatutveckling i Barents- och Karahavsområdena. Dessa områden tilldrar sig stort intresse internationellt bland paleoklimatforskare.

HALE, High Arctic Lithosphere, syftar till att rekonstruera den arktiska litosfärens utvecklingshistoria. Sommarens fältarbete avser den berggrundsgeologiska utvecklingen i Tajmyrs veckningszon. Ett geologiskt program med målsättning att rekonstruera bergskedjebildning genomförs på Svalbard.

Polarforskningssekretariatet fullföljer traditionen att även konstnärer deltar i polarexpeditioner. I forna tider var det enda sättet att dokumentera expeditionen och forskningen. På den kulturvetenskapliga delen av SWEDARCTIC 1998 kommer poeten Tua Forsström att delta.

Upp

Det glacialgeologiska/klimathistoriska projektet ingår i European Science Foundations QUEEN-program (Quaternary Environment of the Eurasian North), som täcker hela det ryska arktiska landområdet från Kolahalvön till Tajmyr, samt östra Barents hav och hela Karahavet.

Det vetenskapliga syftet är att kartlägga isutbredningen i hela QUEEN-området under särskilt det senaste globala glaciationsmaximat för ca 20 000 år sedan och att studera vilka klimatiska faktorer som ledde fram till nedisningen (och varför det var is i vissa områden, men ej i andra) samt hur deglaciationen skedde vid istidens slut. Denna kunskap är viktig bl.a. för att kunna modellera det globala klimatet vid denna tid, då det avvek som allra mest från de förhållanden under vilka vi nu lever. De områden som ska studeras är de med den idag allra största osäkerheten just vad gäller inlandsisarnas utbredning i tid och rum och ny, välunderbyggd kunskap är således vital för rekonstruktionen av det globala istidsklimatet. Arbetet kommer att utföras från tre "fältläger", vilka skiftas efter halva expeditionen, så att i allt sex områden kan studeras i sommar. De fem svenska forskarna som ska arbeta med projektet kommer alla från Kvartärgeologiska avdelningen vid Lunds universitet.

Dessutom medverkar två danska specialister på marina sediment (dessa kan man tack vare landhöjningen även studera på land) och ryska kollegor från Arctic and Antarctic Institute (AARI) i St. Petersburg och från The Central Arctic Geological Expedition i Norilsk. Totalt arbetar tolv kvartärgeologer i fält.

Projektledare: Christian Hjort, Kvartärgeologiska avdelningen, Geologiska institutionen, Lunds universitet, Sölvegatan 13, 223 62 Lund, e-post: Christian.Hjort@geol.lu.se

  Upp


Polarområdenas senkvartära glacial- och klimathistoria

En av de stora frågorna rörande förändringar i isvolym under senkvartär tid gäller utbredningen av istäcken över de grunda havsområden som gränsar till norra Eurasien. Rekonstruktioner av isutbredning under det senaste glaciationsmaximat för ca 20 000 år sedan varierar och inkluderar såväl maximi- som minimimodeller. Skillnaden i återgivna rekonstruktioner motsvarar upp till två gånger volymen av Grönlands inlandsis.

De största osäkerheterna i istjocklek återfinns över Novaja Zemlja och Karahavet. Variationer i uppskattning av istjocklek och isutbredning över Karahavet återspeglar bristen på kronologiskt avgränsade fältobservationer på Novaja Zemlja, Jamal samt Jugorskihalvön. Projektet är inriktat på att ta fram data som kan lösa upp frågor om isutbredning i tid och rum i Karahavsområdet under senkvartär tid.

Projektet är ett samarbetsprogram mellan Ryssland,Lettland, USA och Sverige, dock huvudsakligen finansierat av Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR).

Den första fältarbetssäsongen inom projektet ägde rum på Jamalhalvön sommaren 1997. Arbetet kommer att fortsätta med fyra veckors fältarbete på Jugorskihalvön sommaren 1998. Mer specifikt kommer fältinsatsen att koncentreras till området kring Schpindler Cape, 40-50 km sydost om Amderma.

Arbetet är inriktat på att lösa upp frågor kring var, när och hur. Det innebär att vi försöker få svar på frågor om isens utbredning, dess tidsmässiga ställning och källområde för senkvartära glaciationer i Karahavet. Vi söker också fältdata som kan ge en indikation huruvida ett istäcke över Novaja Zemlja nådde delar av Karahavets sydkust under Senweichsel tid eller under tidigare glaciationer.

Huvuddelen av denna information förväntas komma från stratigrafiska undersökningar i de kustsektioner som återfinns i området. Projektet ingår i QUEEN, Quaternary Environments of the Eurasian North.

Projektledare: Ólafur Ingólfsson, Geovetarcentrum, Göteborgs universitet, 413 81 Göteborg, e-post: olafur @gvc.gu.se

 

Berggrundsgeologisk utveckling i Tajmyrs veckningszon

Tajmyr är ett nyckelområde för att förstå den geologiska utvecklingen i norra Europa och Asien. Berggrunden blottad på land i kombination med geofysiska data från havsbotten ger det oss en grund för att förstå hur berggrunden på shelfen under Kara- och Laptevhaven och norrut in i polarbassängerna bildats; ett av de minst kända områdena på jordklotet. Trots att Tajmyrhalvön huvudsakligen består av paleozoiska och prekambriska bergarter, många hundratals miljoner år gamla, så har de lyfts upp senare och påverkat de mesozoiska och tertiära avsättningarna (under de senaste 250 miljonerna år) i de olje- och gasförande arktiska bassängerna. Bergskedjan på Tajmyr sträcker sig ca 1000 km längs kusten med en bredd på ca 300 km. Den bildades genom att två kontinenter, Baltica och Sibiria, nu de stabila kärnorna i Europa och Asien, gled ihop och kolliderade. Tajmyr är en nordlig fortsättning på Uralbergen, som utgör gräns mellan Europa och Asien. Berggrunden i Ural bildades för 300 miljoner år sen genom att en stor paleozoisk (500-300 miljoner år gammal) ocean slöts och stängdes; i Ural finns bevarade några av de bästa exemplen på gammal skorpa från oceanbotten, bergarter från vulkaniska öbågar, bildade när oceanen krympte, och högtrycksmineral, som bildats vid kontinentkollision. I det här sammanhanget är Tajmyr ett enigma. Tajmyr är helt klart, via Novaja Zemlja förbundet med de polara delarna av Uralbergen. Och ändå verkar Tajmyr helt sakna tecken på en paleozoisk ocean. Var är den försvunna oceanen? Och hur passar Tajmyr in i utvecklingen av Arktis under Paleozoikum? Dessa och många andra frågor står i fokus för 1998 års expedition.

Projektledare: David Gee, Geologiska institutionen, Uppsala universitet, Villavägen 16, 752 36 Uppsala, e-post: gee@geofys.uu.se

 

Svalbard´s Caledonian Terranes

En av de minst kända delarna av vår planet är hög-Arktis. Den geologi som ligger gömd under vatten och is i norra polar trakterna är ekonomiskt viktig och ligger i miljömässigt känsliga områden. Den geologiska utvecklingen under de senaste 60 miljoner åren (Tertiär tiden), med öppnandet av Nordatlanten och Euroasiska oceanbassängen, styrde havsströmmarna och utvecklingen av vårt arktiska klimat. Den tidigare historien (Mesozoisk och sen-Paleozoisk) om Barents hav och omkringliggande områden innefattar ackumulation av mäktiga tjocklekar av sedimentära bergarter som numera hyser en del av Europas största kolvätereservoarer. Utvecklingen av dessa sedimentära bassänger var till stor del kontrollerad av egenskaperna (sammansättning och struktur) för det underliggande basementet på vilket sedimenten avsattes. De senare åren har vår forskning varit fokuserad på nordvästra Barents hav och framförallt på de otillgängliga områdena på nordöstra Svalbard, Ny Friesland och Nordaustlandet. Forskningen har omfattat områdenas historia från Paleozoikum (ca 400 miljoner år sedan) och bakåt i tiden samt strukturer som kan följas långt österut och söderut ut i Barents hav och som där kontrollerar utvecklingen av yngre sedimentbassänger. Att den högarktiska geologin är viktig har erkänts av en av Europas största geovetenskapliga program, EUROPROBE. Ett stort EUROPROBE projekt med deltagande geologer och geofysiker från Sverige, Norge, Finland, Ryssland, Schweiz, Holland och Storbritannien har etablerats för arktiska undersökningar. Det intressanta området sträcker sig från Europeiska- till Sibiriska polarområdet- från Svalbard i väst, via Novaja Zemlja och nordligaste Ural, till Tajmyr i öst.

Projektledare: David Gee, Geologiska institutionen, Uppsala universitet, Villavägen 16, 752 36 Uppsala, e-post: gee@geofys.uu.se

 

 Upp

Resursutnyttjandet innebär en koncentration på ett centralt område inom polarforskningen. En sådan studie på Svalbard innebär dels den bearbetning av redan insamlat material, dels fältarbete där. Studien omfattar fångstmannaverksamheten, storskalig val- och sälfångst, kolbrytning och annan gruvverksamhet, fiske samt slutligen gas- och oljeprospektering. Dessa olika verksamheters ömsesidiga förhållande kommer att klarläggas. En systematisk studie av resursernas utnyttjande under olika tider kommer förutom att ge en översikt av de olika näringarnas betydelse även ge en inblick i olika områdens lokala och regionala historia och ge insikter om hur en kultur på ett naturnära sätt har kunnat överleva. Resultaten kommer att vara av värde för flera olika vetenskaper och möjliggöra jämförelser med resultaten från motsvarande undersökningar bl.a. i Kanada och USA.

Projektledare: Kenneth Awebro, Inst. för pedagogik och ämnesdidaktik, Luleå tekniska universitet, 971 87 Luleå, e-post: kenneth.awebro@lh.luth.se och Rolf Kjellström, Nordiska Museet, Box 27820, 115 93 Stockholm, tel: 08-666 46 00

Historisk och förhistorisk arkeologi på Svalbard

Svalbard är ett av världens nordligaste landområden. Flera kända expeditioner har haft sina startpunkter där, de flesta på väg mot Nordpolen. Denna vetenskapliga expedition 1998 inriktar sig just på Andreés expedition från 1897. I samarbete med Sven Lundström, chef på Andreémuseet i Gränna, kommer vi att kartera Vitön och eventuella lämningar som har smält fram under senare år.

Andreé-expeditionen mötte sitt slut på denna ö och förblev ett mysterium fram till 1930 då kvarlevorna hittades. Men än idag återstår många frågor om vad som egentligen hände på Vitön och hur männen hade dött. Det finns mängder med odokumenterade spår efter andra vetenskapliga expeditioner i Arktis och Antarktis. Kvar i fält finns allt ifrån byggnader till matrester. Dessa saker vittnar om det dagliga livet i fält som sällan finns med i mera formella rapporter och arkivdokument. Värdet av dessa lämningar ligger också till stor del i deras information om själva platserna. De vittnar om den mänskliga närvaron i en mycket känslig naturmiljö. Spår av grävningar, skador på myrmarker, kemikalier och annat, ger unik information om nerbrytningsprocesser och även klimatförändringar i landskap som i övrigt är opåverkade av människan. Med andra ord ger kulturlämningarna också viktig naturvetenskaplig information om den arktiska miljön. Till sist fortsätter vi att leta spår av förhistoriska lämningar. Preliminära inventeringar gjordes i Bellsundsregionen där landhöjningen är hög. Vi hittade några spår under torven som kan vara tältlämningar. Det är inte otroligt att människan nådde Svalbard under stenåldern, och vi vet att ön var känd under vikingatiden.

Projektledare: Noel D. Broadbent,Avd. för miljöhistoria, Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet, 901 87 Umeå, e-post: Noel.Broadbent@arke.umu.se

Skeppsarkeologiska lämningar på Svalbards stränder

Det är känt att det existerar ett stort antal vrakdelar av hög ålder på Svalbards stränder. Dessa är i många fall upp till flera hundra år gamla och härrör från farkoster som byggts vid den europeiska ishavskusten och som varit i bruk vid denna och i Ishavet under de gångna århundradena. Detta är ett unikt skeppsarkeologiskt källmaterial med en stor potential för forskning, vilken hittills utnyttjats i mycket obetydlig utsträckning. Det skeppsarkeologiska källmaterial som existerar på Svalbard kan få en viktig roll, då det ger möjlighet att studera de tekniska förutsättningarna karaktäriserande traditionella farkoster brukade i de äldre transportsystemen längs kusterna och på de inre vattendragen i det aktuella området. I dessa har farkoster spelat en mycket stor roll för förmedling av varor och för kommunikation av olika slag.

Projektledare: Carl-Olof Cederlund, Marinarkeologiska institutionen, Södertörns högskola, Box 4101, 141 04 Huddinge, e-post: Carl-Olof.Cederlund@sh.se

Per Lejoneke, Marinarkeologiska institutionen, Södertörns högskola, Box 4101, 141 04 Huddinge, e-post: per.lejoneke@stockholm.mail.telia.com

Fransk-svenska forskningar i Bellsund år 1838

Flera skandinaver deltog i 1838 års franska Recherche-expedition som gick till Bellsunds-området. Till expeditionsmedlemmarna hörde den svenske naturalhistorikern Carl Jakob Sundevall och fysikerna Carl Bertil Lilliehöök och Per Adam Siljeström. Den franska forskningsmetodiken var typisk för dåtidens franska storskaliga sjöexpeditioner och utmärktes av ett tvärvetenskapligt angreppssätt, internationellt samarbete och kombinerandet av landbaserade studier med nyttjandet av fartyg. Det viktigaste framtida resultatet av Recherche-expeditionen för svenskt vidkommande var att den gav några svenska forskare viktiga erfarenheter av hur en fartygsexpedition kunde genomföras. Under sin vistelse på Spetsbergen år 1838 låg korvetten Recherche för ankar i Bellsund under 12 dagar, från den 25 juli till den 5 augusti. Ett tillfälligt fysiskt-geomagnetiskt observatorium inrättades på land nära Observatoriefjellet. Expeditionens stationära fysiker företog där observationer inom sitt forskningsområde medan de mer kringströvande naturalhistorikerna gjorde sina iakttagelser och förstås även samlade in de naturalster som antogs utmärka de högarktiska landskapet. Det är en intressant utmaning för en nutida vetenskapshistoriker att försöka identifiera de fysikaliska (inte minst geomagnetiska), klimatologiska och geologiska omständigheter och även de naturobjekt som under olika tider antas ha karakteriserat ett högarktiskt landskap. D.v.s. att försöka finna de karakteristika som antas utmärka just en arktisk miljö vid en viss tid, de egenskaper som uppfattades som essentiella för det arktiska landskapet, det som inte kunde tänkas bort från en arktisk miljö utan att den blev till något annat. Man kan också undraöver vilka typer av naturformationer det är som identifieras i naturalhistoriska beskrivningar av arktiska landskap? Hur täta/rika på namngivna och identifierade "naturobjekt" är egentligen expeditionens beskrivningar av området ?

Projektledare: Pär Eliasson, Inst. för vetenskapshistoria, Umeå universitet, 901 87 Umeå, e-post: par.eliasson @idehist.umu.se

Svalbard´s Landscape and Geology; Science, AEsthetics, and Politics

Descriptions of Svalbard's landscape and geology have changed dramatically over the past two centuries. A wide range of changing scientific preconceptions, æsthetic conventions, and political agendas have been interwoven in the pictures and words used by scientists in their accounts of Svalbard's nature. By being able to include on-site field inspection of various locations in the analyses of a numberof classic texts, it should be possible to appreciate how the allegedly 'objective' depictions actually entail constructions informed by a range of assumptions and goals. Such works as B. M. Keilhau's "Reise i Öst- og Vest-Finnmark samt til Beeren-Eiland og Spitsbergen i Aarene 1827 og 1828 (1832) and Fridtjof Nansen's "En Ferd til Spitsbergen" (1920) provide opportunity to study the complexities underlying seemingly straight forward narratives describing landscape and geology. These descriptions will be compared with those of the French-Scandinavian "La Recherche" expedition in the late 1830s as well as a number of Swedish scientific expedtions. The possibility of planning a major research programme to study the history of the changing geological explanation of Svalbard's nature will also be a goal for the expedition.

Projektledare: Robert Marc Friedman, Forum for Universitetshistorie, Oslo Universitet, Ullevålsveien 105, N-0359 Oslo, e-post: robert.friedman@hi.uio.no

Undersökningar på Vitön sommaren 1998

Den ständigt växande turismen i området leder till allt fler besök bland annat på Vitön. Besöken innebär slitage på och förändring av topografin. Eventuella rester efter S.A. Andrées sista läger ligger i ytläge och är lätt åtkomliga för oförsiktiga besökare. Vid flera tillfällen under de senaste åren har Andréemuseet emottagit fotografier som besökare tagit på lägerplatsen. Ibland har t.o.m expeditionspersedlar fotograferats. En undersökning av Andrée-expeditionens läger avseende uppmätning/kartering samt en inventering av eventuell expeditionsmateriel som kan finnas kvar på platsen. Detta skulle kombineras med en rejäl fotodokumentation. Målet med en vistelse på Vitön är att skapa ett otvetydigt uppmätningsmaterial av lägerplatsen och omgivande område, omfattande ca 200x200 m. Uppmätningen skall göras utan att snö och is i någon nämnvärd omfattning skall smältas eller tas undan. Undersökningen måste alltså betraktas som en förundersökning men som i ett lyckosamt läge inte kommer att behöva kompletteras.

Projektledare: Sven Lundström, Andréemuseet, Box 82, 563 22 Gränna, e-post: slu@grm.se

Det arktiska landskapet och den fotografiska bilden - en studie om dokumentation, gestaltning och perception

Konstnärlig och vetenskaplig dokumentation har ingått som självklara arbetsuppgifter under de många expeditionerna i polartrakterna. Vad man valt att ställa i förgrunden, samt vilken betydelse materialet fått för uppfattningen om polartrakterna, är emellertid dåligt genomlyst. En viktig del i projektet är att på plats göra jämförelser mellan äldre fotografisk dokumentation och nyare. Under besöken i fält kommer verksamheten koncentreras på landskapsfotografering och allmän fotografisk dokumentation. En viktig fråga med direkt anknytning till projektet gäller den allmänna uppfattningen och synen på polartrakterna, och därmed det sätt som denna uppfattning kommit att formas av exempelvis landsskapsbilder. En utgångstanke för projektet är att den så kallade "arktiska erfarenheten" är avhängig ett visst sätt att förnimma och känna igen som kommer till uttryck i framför allt fotografier.

Projektledare: Torgny Nordin, Filosofiska institutionen, Göteborgs universitet, 412 96 Göteborg, e-post: torgny.nordin@phil.gu.se

Vetenskapshistoriska fältproblem på östra Svalbard

Ett centralt problem i utforskningen av Arktis under senare hälften av 1800-talet var möjligheten att observera land över långa distanser i polartrakterna.

De vetenskapshistoriska fältstudierna kommer därför under SWEDARCTIC 1998 att bland annat inriktas på frågor om positionsbestämningar, avståndsbedömningar och möjligheterna att skilj avlägsna land från moln och isformationer samt hägringar. Det kommer att göras längs hela expeditionens färdväg. Dels kommer metoder och hjälpmedel som fanns under 1800-talet att användas, som vanlig kikare, dels kommer moderna metoder som GPS och efterföljande bildatabehandling att användas för dokumentation och bearbetning av de nytagna fotografier som skall användas för jämförelser, m.m. En första specialstudie avses göras av möjligheterna att sikta ögruppen Kong Karls Land från olika platser och farvattnen kring huvudön Vestspitsbergen, Nordaustlandet och Edgeöya.

Expeditionen kommer att passera och ev. landa på några av de platser som var baser för de olika grupper av personer som var engagerade i räddningen av de överlevande från Umberto Nobiles flygburna polarexpedition från 1928 med Zeppelinaren Italia. Här planeras fotografisk fältdokumentation och platsinventering i samarbete med expeditionens arkeologer.

När tillfälle ges under expeditionen kommer också drivvedslämningar att studeras och dokumenteras för ett vetenskapshistoriskt delprojekt. Detta gäller också marinhistoriska frågeställningar kring isnavigationens problem i 1800-talets polarforskning som till största delen var baserad på segel- och ångfartyg. Här kommer moderna satellitbilder också att användas, men under själva expeditionen är syftet att studera och dokumentera istyper och issituationer som underlag för studier kring segling i drivisfält i Svalbards farvatten.

Projektledare: Urban Wråkberg, Centrum för vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskapsakademien, Box 50005, 104 05 Stockholm, e-post: urban@cfvh.kva.se